Kultur & Nöje

Demokratins värsta fiender

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
En scen ur pjäsen "Häxjakten" ("Heksejagt"), som spelas fram till 14 maj på Det Kongelige i Köpenhamn.
Foto:christian als
En scen ur pjäsen "Häxjakten" ("Heksejagt"), som spelas fram till 14 maj på Det Kongelige i Köpenhamn.

Kulturskribenten Martin Lagerholm åker över till Köpenhamn och ser en rasande rosande angelägen uppsättning av Arthur Millers drygt 60 år gamla pjäs "Häxjakten". En grundläggande fråga: Vad gör terrorismen med oss?

Vi lever i oroliga, kanske rentav skrämmande tider. Parlamentarisk instabilitet i stora delar av Europa och slitningar mellan olika samhällsgrupper – också i trygga Sverige – skapar en förgiftad grogrund för misstänksamhet, rädsla och uppblossande konflikter.

Diffusa känslor av osäkerhet bekräftas brutalt av radikaliserade och våldsbenägna grupperingar i vår omvärld, som tränger på och hotar att rasera våra etablerade samhällskontrakt grundade på respekt, gemensam ansvarighet och en hyfsat anständig demokratisk ordning. Plötsligt tycks det som om dessa grundvärden inte längre kan tas för givna, och att fienden inte bara är synlig vid horisonten, utifrån, utan kusligt nog också kan utgöras av medborgare mitt ibland oss.

Nervösa och splittrade tider tenderar av förklarliga skäl att premiera ett politiserat och samhällstillvänt tilltal också i konstnärliga sammanhang. Vad samtidsteatern beträffar har detta för närvarande bland annat resulterat i att man just nu sätter upp Ibsen litet varstans på de europeiska scenerna.

Trenden är ett tydligt utslag av ett slags förhöjd social och moralisk beredskap inför hoten mot vårt samhällsskicks själva fundament. Ibsens problematiserande och debattfrämjande undersökningar av en mängd olika konkreta sociala och etiska spörsmål ställer än idag universellt giltiga frågor om individens förhållande till det moderna samhällets olika yttringar.

Världsdramatikerns inflytande över den moderna teatern går knappast att underskatta, och en värdig arvtagare till hans samhällsengagemang och uppriktiga lust att skärskåda individens plats i det allmänna är den amerikanske dramatikern Arthur Miller. Hans motiv och tematik, från genombrottspjäsen ”En handelsresandes död” (1949) till ”Broken Glass” ett halvt sekel senare, genomsyras av en politisk och social medvetenhet helt i paritet med den norske mästaren.

Millers kanske mest utmanande pjäs, ”Häxjakten” (1953), bygger på historiska dokument som vittnar om en verklig häxprocess som ägde rum i den lilla staden Salem i 1690-talets Massachusetts, där 200 kvinnor och unga flickor fängslades och anklagades för häxeri. Som en följd av denna religiöst genomsyrade masspsykos dog 27 av dessa, de flesta genom avrättning.

För Miller själv och hans publik var stycket en tydlig spegling av myndigheternas paranoida klappjakt på kommunister under McCarthy-eran i 50-talets USA (och som dramatikern personligen drabbades av).

Hur förändras vi som individer när vi omges och långsamt förgiftas av kollektiv skräck och masshysteri? När vi plötsligt står öga mot öga med den religiösa extremismen som politisk makt?

Blott två dagar efter terrordåden i Köpenhamn skriver schweizaren Roger Vontobel – en av den tyskspråkiga teatervärldens just nu mest omsusade regissörer – såhär i programbladet till hans pågående uppsättning av ”Häxjakten” på Det Kongeliges stora scen: ”Terrorismen skrämmer mig, naturligtvis. Men jag är också rädd för vad den gör med oss, vad den redan har gjort med oss”.

Ja, hur viktigt är det inte att försöka undvika den situation som pjäsens identifikationsgestalt John Proctor (här spelad av en fantastisk Olaf Johannessen) ställs inför i slutscenen: på ena sidan en manipulerande politisk kultur, och på den andra en radikaliserad motståndare driven av ett oförsonligt religöst hat!

Ingen teaterföreställning, om än aldrig så angelägen, är särskilt sevärd utan en konstnärligt driven idé och ett övertygande sceniskt utförande. Härav Vontobel, som med all önskvärd tydlighet gör skäl för sitt uppburna namn och skänker (med hjälp av Palle Steen Christensens kongeniala scenografi och Ulrik Gads raffinerade ljusdesign) dramat ett förtätat, suggestivt och dunkelt skimmer som ytterligare framhåller det brännande stoffet.

Omtumlad lämnar man salongen, stärkt i sin övertygelse om att jakten på syndabockar, kollektivets krav på inrättning i ledet under kristider och benägenheten att hemfalla åt irrationella och känslostyrda tankar är det demokratiska samhällets allra värsta fiender.

Tips

2 x

1 Dekadens

Nästa vecka är det stor galapremiär för en ovanligt påkostad uppsättning av musikalen ”Cabaret” på den Gamle Scene vid Kongens Nytorv. Kulturell dekadens och politisk paranoia utlovas i en miljö som andas lika mycket 30-talets Berlin som 2000-talets Las Vegas.

2 Turbo-komedi

Sista spelveckan för Ditte Hansens och Louise Mieritz ”Mågens” på Nørrebro Teater. En ”turbo-komedi om kärlek, konst och katastrofer”, fritt efter Anton Tjechovs ”Måsen”. Bland andra med alltid lika sevärda Tammi Øst.

Visa mer...

Läs mer

Danskt!

Varje måndag publiceras en sida om vad som sker inom kulturlivet på andra sidan Öresund.

Fyra skribenter bevakar varsitt område, där Martin Lagerholm – kulturskribent med inriktning mot främst litteratur, teater och opera – följer det sceniska livet i Köpenhamn.

Nästa måndag: kulturskribenten och författaren C-J Charpentier om Blågårdsgade.

Visa mer...