Kultur & Nöje

Den kriminella naturen på Island

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Arnaldur Indridason, isländsk deckarförfattare, aktuell på svenska med sin nya bok.
Foto:Fredrik Sandberg
Arnaldur Indridason, isländsk deckarförfattare, aktuell på svenska med sin nya bok.

Island var ett av årets fokusländer på Bokmässan. Spännande, tycker kulturskribenten Bengt Eriksson, som i dagens krönika reser in i ett rikt isländskt deckarlandskap.

Det är synd att bokmässan i Göteborg alltför mycket backar upp förlagens kommersialism och alltför lite fyller på och kompletterar med eget litterärt innehåll.

Island var ett av årets länder på bokmässan i Göteborg. Då hade det varit intressant med ett seminarium eller i alla fall ett häfte som presenterade hela deckarlandet Island. Vilka författare som översatts till svenska, vilka som finns på engelska (kanske tyska också).

Det enda jag hittade var en reklambroschyr för Jónína Leósdóttir, gift med förra premiärministern Jóhanna Sigurðardóttir, som 2016 ska börja ge ut en serie deckare.

Av Islands många deckarförfattare deltog endast två – Arnaldur Indriðason och Árni Þórarinsson – på bokmässan. Fler namn: Yrsa Sigurðardóttir (också utgiven på svenska), Stefán Máni (romanen ”Grymhet” bör snart komma ut i Sverige), Viktor Arnar Ingólfsson, Ævar Örn Jósepsson, Snorri Kristjansson, Ragnar Jónasson och pseudonymen Stella Blomkvist samt Quentin Bates och Michael Ridpath, ett par britter som skriver deckare i isländsk miljö.

Det finns, hävdar jag, kriminallitterära nationalkaraktärer. Deckare är geografiskt och socialt bundna till landet som de författats i och handlar om. Till exempel har isländska deckare, tror jag mig ana, en genomgående huvudperson: naturen.

Jag frågade John Swedenmark, översättare från isländska, som svarade: ”Isländska deckarförfattare, och isländska författare överhuvudtaget, utgår från platsen. Intrigen uppstår ur omgivningarna, gärna gränslandet mellan bebyggelse och vildmark, utkanterna, där spökena höll till förr, om dom inte gör det fortfarande. Eller rena vildmarken, obygden, där människan står alldeles ensam.”

Som Árni Þórarinsson sa på bokmässan: ”Island är en liten plats med ännu mindre platser.” (Invånare: 329 100 personer eller tre per kvadratkilometer.)

Två av Árnis deckare om journalisten Einar finns på svenska, ”I häxans tid” och nya ”Den sjunde sonen ” (Bazar). De utspelar sig på isländska småorter med fiktiva namn (”Jag vill inte att de som bor där ska ta illa vid sig”), den ena i nordöst och den andra i väst, där natur och väder tränger sig in i människor, platser och berättelser.

På bokmässan frågade jag också Arnaldur Indriðason om inte hans deckare alltid utgår från naturen, även när miljön är Reykjavik. ”Det har jag inte ens tänkt på”, sa Arnaldur. ”Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är oberäknelig och farlig.”

I hans nya polisroman med kommissarie Erlendur Svensson, ”Den som glömmer” (Norstedts), hittas en kropp flytande i en damm på ett lavafält vid en amerikansk militärbas. Romanen inleds med en naturskildring. Polisen Erlendur bär ju också på ett barndomstrauma: minnet av sin bror, som försvann spårlöst i snön och kylan.

Allra mest påträngande – en levande huvudperson! – är naturen i Steinar Bragis ”Höglandet” från i fjol (Natur & Kultur). Skildringen av Islands natur vrids och vrängs så den blir naturgotik.