Kultur & Nöje

Downton Abbey och det brittiska klassamhället

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Året är 1925 och den brittiska aristokratin står på fallrepet. Framtiden är oviss för Downton och karaktärerna i familjen Crawley i seriens allra sista säsong. I SVT1 ikväll sänds avsnitt ett av den sjätte säsongen.
Foto:NBC/SVT
Året är 1925 och den brittiska aristokratin står på fallrepet. Framtiden är oviss för Downton och karaktärerna i familjen Crawley i seriens allra sista säsong. I SVT1 ikväll sänds avsnitt ett av den sjätte säsongen.

Många svenskar sitter i soffan i kväll när den sjätte säsongen av tv-succén "Downton Abbey" är åter. Jane Mattisson Ekstam, biträdande professor i engelska vid Högskolan Kristianstad och älskare av brittiska tv-serier, söker svaret på seriens enorma popularitet och finner starka kopplingar till både historien och nutiden.

När ledaren för Storbritanniens fackföreningsrörelse i september 2014 jämförde dagens engelska samhälle med det som framställs i ITV:s ”Downton Abbey”, så bekräftade han inte bara att England fortfarande är ett klassamhälle, utan också hur enormt populär serien är.

Med argumentet att majoritetens levnadsstandard offras till gagn för de rika, menade han att England är på väg tillbaka till ett ”Downton Abbey”-samhälle. Serien lyfter viktiga frågor som rör det engelska arvet, sociala relationer och förändringar genom att ägna stor uppmärksamhet åt historiska detaljer som sedan presenteras på ett underhållande sätt och gestaltas av exceptionella skådespelare.

Seriens skapare Julian Fellowes är en av de mest talangfulla engelska manusförfattarna just nu. Vad kan serien visa oss om England för hundra år sedan respektive idag och hur bidrar detta till dess popularitet?

    Samhället som skildras i serien kännetecknas av en tydlig arbetsfördelning: var och en visste sin plats och möjligheterna för att röra sig uppåt var få. I sin bok ”Snobbar” skriver Fellowes, som själv är aristokrat: ”Britter, i alla samhällsklasser faktiskt, är besatta av exklusivitet. Lämna tre engelsmän i ett rum och de kommer att uppfinna en regel som förhindrar en fjärde från att sälla sig till dem”. Detta gäller både ovanför som nedanför trapporna, i det verkliga livet och på tv.

    Enligt en färsk undersökning som rapporterades i tidningen Independent, så finns det idag flera samhällsklasser i Storbritannien: ”prekariatet”, med låga nivåer av ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital; den traditionella arbetarklassen, med endast något mer kapital än ”prekariatet”; uppåtgående servicearbetare som har höga nivåer av kulturellt kapital ”på tillväxt” och högt social kapital; den etablerade medelklassen, med höga nivåer av alla tre kapitalkategorier, men inte lika höga som den högsta klassen – eliten.

    Den gamla uppdelningen av över-, medel- och underklass som rådde under 1900-talet är inte längre adekvat. Frågor som rör social rörlighet och dess möjlighet är dock lika aktuella idag som de var för hundra år sedan. ”Downton Abbey” spelar på dessa skillnader genom karaktärernas relationer till sin miljö och till varandra såväl ovanför som nedanför trapporna.

    Med över 120 miljoner tittare globalt är ”Downton Abbey” den mest populära tv-serien i Storbritanniens historia och är ännu mer framgångsrik än den brittiska kostymdramaserien ”En förlorad värld”, som filmatiserades för tv 1981. Den har vunnit 44 utmärkelser och innehar världsrekordet i Guinness rekordbok för tv-serier med högst recensionsbetyg från kritiker.

    Varför har serien blivit en sådan framgångssaga?

    Sju huvudskäl kan urskiljas: det sammanhängande och symbiotiska förhållandet mellan miljön och karaktärerna; det nutida intresset för herrgårdar; seriens tillgänglighet för alla åldersgrupper; det moderna tempot; dess likvärdiga fokus på både aristokraterna och deras tjänare samt den omsorg som läggs vid historiska detaljer. Serien är, med Fellowes egna ord, en gammaldags typ av historieberättande, ett ”känslomässigt berättande” med inslag från såpopera, såsom den ärbara Annas otursförföljda kärleksaffär med den hopplöst stoiska betjänten Mr Bates, den trotsiga romansen mellan Sybil, familjen Crawleys yngsta dotter, och Branson, hennes fars irländske och marxistiske chaufför samt Matthew Crawleys mirakulösa tillfrisknande från en ryggmärgsskada som han dragit på sig vid fronten 1916. Det finns något för alla i serien. Och allt skulle kunna ha hänt.

    Det symbiotiska förhållandet mellan den historiska miljön och karaktärerna är en väsentlig faktor till att serien har blivit en succé. Gareth Neame (exekutiv producent) liknar godset vid ett ”distrikt”, ett tydligt definierat och avgränsat område som tittaren känner igen och som aldrig ändras. Godset har två skilda sociala grupper: ovanför respektive nedanför trapporna. Både i serien och i den riktiga världen finns det få förflyttningar mellan husets två nivåer. I verkligheten utförde majoriteten av tjänstefolket som arbetade nedanför trapporna sina sysslor där uppe enbart när herrskapet låg och sov eller var hemifrån. Seriens tittare ser en avgränsad del åt gången. Karaktärerna har kvar sina specifika roller och genomför samma uppgifter i en välbekant miljö, som för tittaren är angenäm och skapar en känsla av att vara ”hemma”.

    Skådespelarna i den femte och senaste säsongen var till stor del samma som medverkade i den första säsongen 2010. I den nya, sjätte säsongen ryktas det att Branston och Lady Rose är i Amerika, men de kanske återvänder. Troligen finns det inga betydelsefulla ändringar i rollistan för den sjätte säsongen. Rob James-Collier (förstelakej Thomas Barrow) har kommenterat: ”Jag kommer alltid ihåg hur Liz Trubridge [exekutiv producent] sa till mig första veckan att när hon såg oss på monitorn, så var det som om vi hade varit här i åratal. De var extatiska över att vi alla kom så väl överens, eftersom det skapar en realistisk personkemi på tv.”

    Symbiosen mellan miljön och karaktärerna i serien kommer till sin fulla rätt i den högt älskade engelska herrgården med sina två nästan helt separata, men ändå av varandra ömsesidigt beroende delar. Verklighetens Downton Abbey är Highclere Castle i grevskapet Berkshire. Highclere är den perfekta scenmiljön för serien, då det till brädden är fyllt av den aristokratiska pondus som huset behöver förkroppsliga. Det är också hem för en riktig familj (familjen Herbert, Earls av Carnarvon), så det är bebott och innehåller de artefakter som behövs för att berätta familjen Crawleys historia.

    Faktum är att herrgårdar aldrig har varit så populära i Storbritannien som nu, och då i synnerhet i England. Den mängd böcker som har getts ut om storslagna lantegendomar – allt från Christopher Simon Sykes ”Country House Camera” (1980) till James Peills ”The English Country House” (2013) – är bevis på detta. Många av dessa verk är utgivna efter att serien började sändas och de föreslås, föga överraskande, som ”rekommenderad läsning” när man beställer böcker om serien på internet. Sidorna är fulla av exotiska bilder som visar upp elegans och komfort – en nostalgisk värld som ännu är framträdande, men är hotad av beskattningar.

    ”Downton Abbey” passar hela familjen; det finns inga explicita sex- eller våldsscener. Till och med krigsscenerna är noggrant utvalda: de skildrar vapen som avfyras, bomber som exploderar och män som skriker, men få dödsoffer. Fokus ligger på hemmafronten och särskilt den känslomässiga stress som kvinnorna genomgick när de väntade på nyheter om sina nära och kära. Därtill kan alla familjemedlemmar uppskatta den variation av eleganta utstyrslar som bärs av familjen Crawley och deras besökare samt kivet mellan tjänarna och de misstag som görs av mindre erfaren personal. Kärlek och äktenskap är också teman som tilltalar alla åldrar.

    För att försäkra sig om seriens framgång har producenterna till ”Downton Abbey” siktat på att ha samma tillgänglighet och snabba tempo som samtida program. De snabba scenväxlingarna behåller inte bara intresse, utan gör det även möjligt att vara lika uppmärksam på såväl tjänstefolkets som herrskapets reaktioner och känslor samt att begrunda deras relationer sinsemellan – något som ger upphov till fascination i ett samhälle där det fortfarande finns butlers.

    Seriens likvärdiga fokus på både aristokraterna och deras tjänare, det femte skälet för seriens popularitet, är en viktig källa till motsättningar och spänning. Likt verkligheten, så har varje medlem av Downton-hushållet (såväl ovanför som nedanför trapporna) sin bestämda plats, fysiskt och socialt. De fyra huvudfigurerna – Mr Carson och Mrs Hughes på undervåningen samt Lord och Lady Grantham på övervåningen – får alla lika mycket uppmärksamhet. Och intressant nog speglar Mr Carson och Lord Grantham varandra, eftersom båda envist stretar emot förändringar, speciellt Mr Carson. Mrs Hughes och Lady Grantham är mer flexibla och villiga att tumma på reglerna till förmån för medmänsklighet och som en följd av insikten att tiderna onekligen håller på att förändras. De är mer moderna.

    Historisk riktighet, det sista skälet till seriens popularitet, är avgörande för Julian Fellowes och det säkerställs av den historiske rådgivaren Alastair Bruce. Detta är särskilt påtaligt när det rör sig om inspelningsplatser, rekvisita, klädsel, karaktärernas utseende och deras uppförande, seder och bruk, teknik och transportmedel. Exempelvis läggs stor möda på att för varje inspelningsplats återskapa tidsperioden så trovärdigt som möjligt. Rekvisitan är noggrant utformad efter riktiga föremål från 1920-talet, och de två föregående årtiondena, för att ge en historisk känsla. Många scendekorationer har köpts in eller hyrts och återanvänds ständigt för att ge kontinuitet. Annan scenografi skapas internt av produktionen och inkluderar tidstrogna produktetiketter, menyer, dagstidningar och även all mat som familjen Crawley och tjänstefolket äter. Tidstypiska kläder är också av största vikt och under den Emmy-vinnande kostymtecknaren Caroline McCalls ledning köps de antingen in eller sys upp från grunden. Och självklart skulle serien inte vara detsamma utan dess veteranbilar som alla är original och uppenbart omhuldade av sina ägare.

    Dessa egenskaper har gjort att Julian Fellowes hittills har uppnått sitt mål att producera ”en av de milstolpar inom tv som folk kommer ihåg i åratal efteråt”. Han förmedlar det förgångna till en modern publik genom att visa upp klassrelationer på ett underhållande och lättillgängligt sätt.

    Den sista säsongen, som börjar sändas på SVT den 17 oktober, kommer inte att bli en besvikelse om vi ska tro seriens skapare. Och varför skulle vi inte? Han har inte svikit oss än så länge!