Kultur & Nöje

En lyrisk klippbok med funktionen av en spegel

Kultur & Nöje
Freke Räihä
Foto:

Vilka offer gör vi idag, för att få behålla jobb och lön? I Freke Räihäs senaste diktsamling "Baggböleri" skildras de orättvisor som befläckat arbetargenerationer genom århundraden. Kulturskribenten David Stenbeck har läst.

Baggböleri

Av Freke Räihä

Smockadoll förlag

Illustrationer av Håkan Eklund

Artikeln publicerades 26 november 2015.

Samtiden är summan av historien, det får vi erfara varje dag. Det finns ju ett före, och sedan en tid av förändring. Förbättring. Men vägen dit är svår och lång. Tiden kräver så många offer. Förlusten är så stor, men det är väl värt det? Decennier läggs till decennier, och plötsligt är vi här. Och det mänskliga ödet skulle kunna sammanfattas med ett enda ord: Arbetsdagen. Gud är död, som ni vet, och i stället tillber vi arbetsgivaren. Våra liv i hans våld. Det är en han, visst är det. En man med tjock plånbok och läderpiska.

1924-1931 pågick den längsta lockouten i Sveriges historia uppe i Lossmen -Ekträsk. Den kampen pågår på något vis än idag, inte minst genom litteraturen, nu i Freke Räihäs diktsamling ”Baggböleri”, som enligt Nationalencyklopedin har betydelsen ”olovlig skogsavverkning på annans mark’, ’skogsskövling’ och ’att lura timmer eller skog ifrån bönder’". Just att kampen fortsätter är en vacker tanke, och en sorglig, på samma gång. Det är alltså inte över än. Det pågår fortfarande orättvisor. De är inbyggda i strukturerna, i våra sätt att tänka, och befläckar generation efter generation med skulden av att neka någons rättigheter, till förmån för någon annans. Men detta systemfel har alltså en historia, och den är värd att beakta.

För läsarna är det varje gång en utmaning att läsa konceptuell litteratur. Det kostar på, och kräver ett ramverk av annan kunskap, av sammanhang, kanske en känsla för dramaturgi. "Baggböleri" framstår stundom som en teaterpjäs, och en kan lätt föreställa sig själv i publiken. Det vi ställs inför här, är en välmotiverad ilska och en trötthet inför ordningen. Med arkivfragment och dialektala ordlistor förhöjer Räihä den historiska närvaron, och förflyttar läsaren till platsen där allt ägde rum.

Händelserna utspelade sig i en annan tid, och, det ska vi komma ihåg, den tidens arbetare stod inför en annan och givetvis mer begränsad rörlighet. En verkligare utsatthet. Arbetet i sig begränsade risken för fattigdom, hunger; svält, och det fanns goda skäl till att sätta sig emot försämringar på arbetsplatsen. Och det är i den här kontexten "Baggböleri" behöver läsas: Det var allvar. Det var nära att allt gick åt helvete. Eller, kan vi vara säkra på att det verkligen inte gick åt helvete?

Den historiska aspekten i denna lyriska klippbok får funktionen av en spegel, en samvetsspegel rentav, vilken gör det lättare att se konturerna av vårt eget, samtida, samhälle. De offer vi gör idag, för att få behålla jobb och lön, är fortfarande stora. Det är inte bara rekryteringsföretagen som hyr våra kroppar, även företagen gör det. Och kommunerna, när vi betalar för att med kollektivtrafiken kunna röra oss från hemmet till arbetet och därifrån. Vi betalar pengar för att kunna utföra våra medborgerliga plikter, för att kunna betala våra räkningar. I förlängningen blir de små utgifterna större, och utgör läckor i en dammkonstruktion som behöver ha så mycket större integritet och hållbarhet.

"Jag tänker äta om jag så måste stjäla”, är ett citat saxat ur boken, och kanske ett av de mest berättigade påståenden, som går i konflikt med den kapitalistiska samhällssynen. Få äger nästan allt, medan massorna förpassas till televisionen, köpcentrumen, sms-lånen. Konsumtionen är status, och då är den som är utan medel ett offer för densamma. Svälten är inte så utbredd som förr, men den är både verklig och psykologisk. Våra arbetslösa betalar för välfärden med sin egen hunger.

I den tidigare volymen, "Logos", också utgiven på Smockadoll förlag, diarieförs Räihäs abstrakta tänkande och blir en katalog över läsande och vaka. Det är kanske väntan på en inre storm, och förödelsen den för med sig. Här finns en uppriktighet inför författarens utsatthet, både som individ och som just författare. Den där förbannelsen att vara en skrivande. Men boken är också en nyckel för just den skrivande, och fungerar utmärkt som appendix till "Baggböleri". Ett klargörande i det svåra och farliga, som kanske blir startkast i abstraktionen, i den konstnärliga gestaltningen.