Kultur & Nöje

Felicia Stenroth: "Indianlekar"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Felicia Stenroth är uppvuxen i trakterna kring nordöstra Skåne och västra Blekinge och hennes nya roman utspelar sig i Olofström. Läs en intervju med henne på webben.
Foto:Angelica Zander
Felicia Stenroth är uppvuxen i trakterna kring nordöstra Skåne och västra Blekinge och hennes nya roman utspelar sig i Olofström. Läs en intervju med henne på webben.

Kulturskribenten Therese Eriksson tycker sig känna igen Felicia Stenroths sommarskildring av livet på landet, fullt av strul och loja dagar. Ändå. Romanen "Indianlekar" rymmer både värme och en iakttagelseförmåga som gör den speciell.

Felicia Stenroth

"Indianlekar"

(Norstedts)

Någon gång har den säkert fladdrat förbi hos de allra flesta: känslan av att det riktiga livet pågår någonstans, medan man själv står vid sidan av. Brist på konturer, avsaknad av riktning. Den svenska samtidskulturen är rik på skildringar av ungdomar i slumrande småstäder eller avfolkad glesbygd. Det stillastående livet med sin tomhet och meningslöshet; ibland toppat med en skopa destruktivitet.

Felicia Stenroths andra bok, ”Indianlekar”, är på det viset en högst igenkännbar svensk samtidsroman. Ebba bor med sin struliga pappa, har en strulig pojkvän och får under sommaren besök av sin struliga kusin Edith. Idel strulighet alltså, men inte på något explosivt, dramatiskt sätt utan just på det där lite svårfångade viset – det som markerar en skevhet, ett utanförskap.

Sommarlovet med sin lättjefulla värme och ledighet utgör en skyddad verkstad för barn och ungdomar. Skyddad i betydelsen på avstånd från vuxenvärldens påträngande blickar, vill säga. Det är inte bara den dallrande, stillastående värmen som gör att sommartider lämpar sig för sådana här romaner, utan också det faktum att sommaren understryker bristen på struktur. Den är ett undantagstillstånd.

Pappa Frank och pojkvän Jonatan hamnar successivt alltmer i periferin, och istället är det relationen mellan Ebba och Edith som står i centrum för Stenroths roman. De super sig fulla, de snor smink ur tidningsförpackningarna på lastpallarna utanför Ica, Edith skär upp sina lår. Men, de plockar också kamomill för att bleka håret, hälsar på hästarna i hagen och går långa barfotapromenader. Loja dagar som bara är, utan att skvallra om något möjligt ”sedan”, och som för tankarna till både Silvia Avallones ”Stål” och Ola Nilssons Jämtlandsromaner.

Felicia Stenroth skriver med lyhördhet för hur en sådan tillvaro gestaltar sig. ”Indianlekar” är en roman utan en tydlig rörelse framåt, vilket ibland kan vara en utmaning för läsaren. Detta är liv som bara pågår. Det har sin inneboende dramaturgi – för det har livet alltid – men inte den vi är vana vid. ”Indianlekar” är mer tillstånd än berättelse, och Stenroth är bra på att skapa stämning, men stora delar av romanen får mig att tänka att detta har jag läst förr och inte bara en gång. Kanske är det på grund av det som lite slentrianmässigt brukar kallas ”skrivarskoleprosa” – den svenska romanen är som sagt rik på gestaltningar av händelselös vardag och letargiska protagonister.

Det som ändå drar ”Indianlekar” bort från den omedelbara déjà vu-känslan är att Stenroth lyckas väva in en subtil humor i ledan och en, som det ser ut, genuin värme i förhållandet till sina romanfigurer. Men det har också att göra med de små iakttagelser Stenroth låter Ebba göra, ett självreflekterande drag som lyfter romanen ur sitt absoluta nu och tydliggör den större bilden: "Vi är något annat. Edith är inte van vid det men det har varit så i hela våra liv. Hon har bara inte vetat om det. Det sitter överallt och jag vet inte vad det är, men jag har det också."

Det är en väldigt precis skildring av ett väldigt diffust utanförskap.