Kultur & Nöje

Fernando Pessoa: Var och en är många

Kultur Artikeln publicerades
Lissabon minns på flera sätt författaren Fernando Pessoa, bland annat genom denna centrala staty.
Foto:ulf peter hallberg
Lissabon minns på flera sätt författaren Fernando Pessoa, bland annat genom denna centrala staty.

Inte bara Walter Benjamin var flanör. På Lissabons gator vandrade den melankoliske Fernando Pessoa (1888-1935) . Hans samlade papperslappar är ett av 1900-talets märkligaste ofullbordade verk: ”Orons bok”. Författaren och skribenten Ulf Peter Hallberg skriver idag den fjärde delen i Litteraturhistorien.

Den första fasen av moderniteten pekar direkt mot det absurda i tillvaron. Friedrich Nietzsche slår upp dörren till Intet och blir efter illuminationen av Guds död och geniets storhet småningom sittande på en pall vid fönstret, lamslagen. Den som följer spåret mot avgrunden bör ha starka nerver.

Om devisen är att det inte finns någon mening och att helvetet är inom oss själva tvingas man söka efter botemedel. Nihilismen har alltid en konstruktiv sida, om man inte tar livet av sig eller blir vansinnig – i konsekvens med sin insikt.

I slutet av augusti 1905 återvänder den 17-årige Fernando Pessoa ensam till hemstaden Lissabon med ångfartyget ”Hertigen” från det brittiskt-styrda Durban i Sydafrika, där hans styvfar är portugisisk konsul. Pessoa vill studera litteratur (Curso Superior de Letras) och väljer nu portugisiskan i stället för engelskan som han i tio år haft som första språk i skolan.

Redan från 20-årsåldern lever han som fri litteratör och arbetar hela sitt liv som handelskorrespondent och översättare på ett kontor. Endast en diktsamling, ”Mensagem” (Budskap), publiceras under hans livstid; han dör fattig och alkoholiserad redan 1935.

Pessoa lever ensam, publicerar i tidskrifter lyrik under påhittade namn (bland annat heteronymerna Alberto Caeiro, Álvaro de Campos, Ricardo Reis) och arbetar under alter egot Bernardo Soares på ”Orons bok” (O Livro do Desassossego) som påbörjas 1912 och ges ut på portugisiska första gången 1982, 47 år efter författarens död.

Pessoas efterlämnade skattkista innehöll 27543 papperslappar, varav hittills endast en bråkdel publicerats. Mitt sönderlästa svenska urval gavs ut 1991 på Pontes i översättning av Lars Axelsson och Margareta Marin.

Anteckningarna från kontoret på Rua dos Douradores rymmer insikten att heteronymen Soares (Pessoa) tack vare direktör Vasques kan drömma och fantisera om att vara allt, vilket exempelvis inte gäller kungen av England – eftersom denne redan är kung.

Har fantasins och vanlighetens frihet uttryckts tydligare? Här förstår man ofriheten i makt och kändisskap – allt vi tror skulle vara bättre än vårt eget liv. Pessoas trollkonst är en varseblivning som han kallar ”Sensacionismo”, den fjärde dimensionens konst. Hans oro får honom att klyva sig själv i flera, men han räddar sig undan Nietzsches öde genom en stegrad varseblivning – försöket att omfatta vad han ser. En skeptisk sensibilitet full av energi.

”Orons bok” är full av påståenden om livets meningslöshet. Skådespelet är det egna jaget, och Fernando Pessoa är en mycket ensam man. Kanske konstruerar han just därför sig själv med så många andra identiteter.

”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv.” Pessoa hade redan 1917 i sitt verk kommit upp i nitton heteronymer, påhittade människoöden (med biografier, intressen och särskild läggning) som liknade honom själv.

Essensen av anteckningarna om vad han och hans extra-jag ser på Lissabons gator och tänker inne på kontoret på Rua dos Douradores ger en fingervisning om att inlevelsen är ett utmärkt botemedel mot tomheten: ”Min tysta promenad är ett oavbrutet samtal, och vi alla, människor, hus, stenar, skyltar och himmel är en enda stor massa som armbågar sig fram med ord i ödets procession.”

Livet på gatan är större än känslan av intighet. Pessoas estetik är hämtad från gathörn, kaféer och spårvagnsresor, och i hans osorterade papperslappar framträder samma genialitet som hos Shakespeare: en total uppmärksamhet.

”Vi kan och bör lära oss något av alla människor.”

Så punkterar Fernando Pessoa meningslösheten, tillvarons absurditet och sin ego-mani.

Artikelserie

Litteraturhistorien

Litteraturhistorien är en serie som är det den heter, personliga korta nedslag i litteraturens rika historia. Under våren kommer fyra skribenter att dela på uppdraget. I dag är det dags för den fjärde delen, med författaren, översättaren och kulturskribenten Ulf Peter Hallberg som skribent.

Visa mer...