Kultur & Nöje

Från damkappor till vykort

Kultur & Nöje
En svängd trappa inne i Ture Mechelsens, grundare av damkappsföretaget Distingo, villa i Kristianstad. Två av artiklarna i Gamla Christianstads aktuella årsbok handlar om Mechelsen.
Foto:
Två vykort om Ljungby horn, en sägen knuten till Trolle Ljungby. Hämtad ur Per-Ove Olssons artikel i Villands härads årsbok.

Två av traktens hembygdsföreningars årsböcker över 2015 bjuder på en rik och överraskande blandning av lokalhistoria. Kulturredaktören Sune Johannesson har med stor behållning läst nya volymer från Gamla Christianstad och Villands härad.

Årsböcker

Föreningen Gamla Christianstad

"Årsskrift 2015"

Villands härad Hembygdsförening

"Årsbok 2015"

Artikeln publicerades 13 januari 2016.

Vi har det under våra fötter och framför vår blick. Varje dag. Vår egen trakts kultur och historia, alla dessa personer som berikar/har berikat genom sina kunskaper, sin energi och påhittighet.

Det är dock lätt att glömma bort i det enorma flödet där världens nyheter ständigt blinkar och piper på vår uppmärksamhet. Där har de många hembygdsföreningarna en allt viktigare roll att fylla, att vara en av de röster som lyfter fram och påminner, både om det som varit och det som är.

Under slutet av förra året utkom två av våra lokala hembygdsföreningar med nya årsvolymer – Gamla Christianstad och Villands härad – och tillsammans bjuder böckerna på en bra och intressant blandning av händelser, byggnader, människor och berättelser att ta del av.

Mitt intresse av frimärken och vykort är begränsat, men när Per-Ove Olsson guidar mig in i detta historiskt rika fält lär jag mig något om både det lokala livet, som om vykort. Hans artikel ”Vykort från vårt vackra Villand” publiceras i årsboken för Villands härads Hembygdsförening, och efter en kortfattad vandring i vykortens ursprung (Tyskland/Frankrike, 1870-talet) är det hans egen fascination och samling som står i fokus. Därmed hamnar vi också i Trolle Ljungby sockens historia.

Hans text illustreras av flera vykort, vackert målade kort som tydligt signalerar betydelsen. Fram växer en berättelse om förändrade tider, men också om synen på vad som ses som angeläget och värdefullt genom olika perioder. Här finns givetvis självklara motiv som slott och kyrkor, men visste ni till exempel att det under en tid fanns nyhets- och reportage­vykort? Större händelser dokumenterades på bild och blev till vykort som snabbt spreds ut i landet, ofta handlade det om eldsvådor och olyckor, men även strejker. På Olssons hemmaplan blev vräkningarna på Råbelöv och Trolle Ljungby för drygt 100 år sedan sådana nyhetsvykort.

Andra ämnen att upptäcka i samma årsbok: Kvarnar och bröd, brunnskulturen i Arkelstorp, Österslövs sista smed samt samma bys indelta soldater under 1800-talet.

I Gamla Christianstads årsbok för 2015 läser jag med glädje bland annat Lena-Pia Carlström Hagmans text om konstnär Eva Henrika Albertina Romann och Nils-Eric Sandbergs artikel om den kortvariga Kristianstadstidningen Skånska Morgonbladet (1907–10), som hade ett piggt och framsynt förhållningssätt till sin samtid.

Men Sandbergs bittert negativa ton gentemot dagens media får mig bara att sucka. Som: ”Dagens Nyheters kultursida hade länge ett stort inflytande eftersom den, av den lärde Ingemar Wizelius, fylldes med artiklar av de riktigt kunniga. Nu domineras den av unga kvinnor som skriver arga böcker om sina kärleksliv. Och den saknar nu all intellektuell mening och inflytande.”

Varm och givande läsning är Eva Borrströms personliga berättelse om sin tid som hembiträde hos direktör Ture Mechelsen, med villa på Vasagatan i Kristianstad. 1952 cyklade unga Borrström dit, rekommenderad av sin svägerska som arbetat hos direktören tidigare. Hon fick jobbet, till månadslönen 150 kr plus mat och husrum.

Det var ett hårt husgöra med städning, matlagning, uppassning och inköp. Hennes historia ger en bra bild över såväl en delad stad, som 50-­talets atmosfär och direktörens person. Här är en fin minnesepisod: ”Direktören hade fel på balanssinnet, så där blev snart svarta skokrämsfläckar överallt. Åtgärdades först med vanolen, torkades sen med bonvax och till slut med boningsmaskinen.”

Mer om Mechelsen och hans stora företag Distingo lär vi oss i Bodil Nilsson Alsterlunds mycket läsvärda artikel ”AB Damkappor – Distingo. En betydelsefull kvinnoarbetsplats i Kristianstad”.

Det här är sannerligen en historia värd att berätta, om företagets framväxt och växande betydelse men också om deras omtanke om sin personal, närmast som en föregångare. För knappt 50 år sedan stängdes verksamheten ner.