Kultur & Nöje

Galleri Wallner, Simris: Emil Z. Ekberg och Emma Åkerman

konst Artikeln publicerades
Emma Åkerman: "Djungel" (2016)
Foto:galleri thomas wallner
Emma Åkerman: "Djungel" (2016)

De är olika, de båda konstnärerna på Galleri Thomas Wallners aktuella utställning. Emma Åkermans kvinnor och Emil Z Ekbergs fantasier får konstskribenten Isac Nordgren att fundera.

Emil Z. Ekberg och Emma Åkerman

Galleri Thomas Wallner, Simris, till 24/4

Det vilar något klassiskt över Emma Åkermans figurer. Kvinnornas hållning och de tydliga konturerna får mig att tänka på Frida Kahlos porträtt men också på mer nutida serietecknare som Hanna Gustavsson. Det finns något tydligt frånvarande hos hennes kvinnor. Den sänkta eller bortvända blicken, den ihopkrupna kroppshållningen, hur de tycks ha tankarna någon annanstans. De blickar inåt mot sig själva, oberoende och oberörda av yttervärlden. Introverta och intima.

Undantaget är akvarellen "Djungel" där den kvinnliga figuren har blicken framåt, som om hon är en äventyrare ute på expedition. Bilden är min favorit i Åkermans utställning och jag funderar på varför. Det är någonting med seendet, subjektet som genom sin blick försöker ta kontroll över världen. Figurerna befinner sig i en harmonisk grönska, en ren och oskuldsfull natur som förstärker den svala stillheten i Åkermans bilder. Kombinationen av kvinnans bortvända blick, passiva kroppshållning och den sirliga grönskan kring henne påminner mig också om Paul Gauguin. Frånvaron av rörelse kan ses som något sorgset men lika gärna som någonting rofyllt.

Åkermans porträtt står i skarp kontrast till Emil Z. Ekbergs dystopiska teckningar i rummet bredvid. I Ekbergs "The Elephant" riktar rivaliserande gäng med tjuvskyttar vapnen mot varandra mot fonden av en fälld elefant, i "The Elk" har ett koppel hundar jagat ifatt en älg som nu blöder från munnen. "The Pack" visar ett framtida Sverige med övergivna fordon i väggrenen. Hundar patrullerar gatorna och duvor har tagit över de sönderbombade hyreshusen. Ropen på hjälp som står textade på fasaden tycks inte ha blivit bönhörda, på ett av fordonen står det UN på sidan. Teckningarna är detaljerade och genomarbetade men Ekbergs stil gör att de ser ut att ha blivit framvärkta på ett isolerat pojkrum, inspirerade av postapokalyptisk film och fantasylitteratur.

Det som än mer gör att Ekbergs bilder sticker ut är att han jobbar med collageteknik, papper med tecknade detaljer klistras ovanpå varandra och skapar olika lager. I "The Kingdom" blir tekniken påtaglig då han använder sig av gulnat papper som kilats in med vitare ark och skapar helt nya strukturer. Den utfrätta himlen får mönster, geometriska former som skapar en abstraherande funktion. Det är inte bara samhällsstrukturen som har kollapsat utan också perceptionens lagar.

I mitten av teckningen "The Garden" står en man och ett barn, som hämtade ur Cormac McCarthys "The Road", omgiven av en flock hundar. De är de enda människorna som förekommer i Ekbergs utställning förutom de vapenförsedda männen i "The Elephant". I alla andra bilder har djuren tagit över. Människans tid är förbi.

Kanske ska inte Ekbergs fantasier nödvändigtvis ses som dystopier. Kanske är de drömmar om en bättre värld.