Kultur & Nöje

Genom tid och rum på Fabriken

Bästekille Artikeln publicerades
”Flat Nose” av Bård Breivik. 4 bilder
Foto:Foto: Pressbild/Bård Breivik
”Flat Nose” av Bård Breivik.

Suggestiv fotokonst, skulptur och ett måleri som överraskar med lågmäld styrka. Fabriken i Bästekille blandar och ger i sommar, när fyra vitt skilda konstnärskap tar plats i den vidsträckta lokalen.

Denise Grünstein, Bård Breivik, Bo Trankell och Agneta Ekman

Fabriken, Bästekille, utställningen visas t.o.m. 21/8.

Agneta Ekman (f 1942) är en av den svenska fotokonstens kvinnliga pionjärer, men har sällan fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Då Moderna Museet i Malmö för några år sedan visade svenskt fotografi, hörde hennes säregna bildsvit ur boken ”Tall-Maja” till de starkaste bidragen. I den skymtar ett mytiskt väsen bland ängens blommor och skogens stammar i drömskt oroande scener. Den gången var det skogsrået som hon frammanade ur folktrons djup, när hon lät konturerna av hennes kropp och rörelser skiktas och suddas in i naturen.

Utgiven år 1967 räknas boken i dag som en klassiker, och banade väg för det konstnärliga fotografiets utveckling. På Fabriken följer Ekman nu i sina egna spår när hon i verket ”Trösta mig, humlemor” än en gång vänder blicken mot människans förhållande till naturen. Liksom tidigare fångar det svartvita, analoga fotografiet ängsmarkens och stenens skönhet mättad med en laddad närvaro och symbolik.

En berättelse tar form, där samhällets exploatering och rovdrift ställs mot vördnaden inför jordens skönhet och styrka.

Även Denise Grünstein (f 1950) rör sig genom historiens tid och rum, men bottenklangen är dovare. Om Ekman bitvis präglas av en både rå och trolsk natursyn, har Grünstein ett annat förhållningssätt till romantikens arv. Nog har den tyske 1800-talsmålaren Caspar David Friedrich stundtals anats i hennes fotokonst, som kombinerat det vidunderliga och sköna med det skrämmande. I den äldre serien ”Zone V” från 1990-talets slut närmar hon sig det förflutnas fasor.

Med kameran i hand söker hon upp andra världskrigets koncentrations­läger. Men i stället för att sakligt skildra platserna, framkallar hon deras ohyggliga mörker. Blygrå skyar över Auschwitz, så tunga att de knappt går att skönja. Lägerdräkten från Theresienstadt vars ränder av svärta etsar sig in i bildytans dunkel.

Lika övertygande är de två andra sviter hon visar. ”1866” utspelas i Nationalmuseet i Stockholm, som uppfört år 1866 nu bommats igen för renovering. Dränkta i fotografiets roströda skugga och ljus tonar öde salar och trapphallar fram, där gåtfulla silhuetter avtecknar sig. Här, liksom i de metalliskt gråtonade bilderna av maskerade kvinnor, märks hennes sinne för det teatrala och arrangerade, som hon skickligt nyttjat i sitt surrealistiskt hållna modefotografi.

Samtidigt går Grünsteins verk i fin dialog med Bård Breiviks skulpturer, som hämtats ur hans mångåriga arbete med masken som form och struktur. Här tar de tar kropp i järn och glasfiber, skulpturala höljen som stumt sluter och skyddar. Vissa av dem påminner om burar i metall. Andra bidar hemlighetsfullt sin tid på väggen. Med sina spegelblanka ytor blottar de inget, utan reflekterar endast omgivningen förvrängd och främmande. Född 1948 i norska Bergen lämnade Breivik vid sin död tidigare i år ett stort tomrum efter sig på den nordiska konstscenen. Hans arbete är förankrat i en både urtida och klassisk skulpturtradition, från indianernas och aboriginernas rituella objekt till modernismens giganter som Henry Moore och Constantin Brancusi, med sina organiskt fulländade formspråk.

Slutligen fängslar Bo Trankells måleri, i en rik presentation från tidiga självporträtt till de sena årens verk. Som Britte Montigny påpekar i sin läsvärda katalogtext verkade han länge i marginalen, efter att ha dragit sig tillbaka till Falun från Stockholms konstvärld där han etablerade sig på 1960-talet. Då han år 2013 gick bort blev det efterhand tydligt vilket omfattande och personligt livsverk han lämnat efter sig, varav delar i fjol visades på Konstakademien i Stockholm.

Hans uttryck undandrar sig envist alla kategorier, skiftande mellan blyertsteckningens känsliga streck och lekfulla collage, måleriets ömsom sträva abstraktion och rättframma figuration. Likväl var han konsekvent i sin öppenhet för omvärldens intryck, och sin ständiga rörelse vidare. Han hade förmågan att genom det enkla, improviserade och underfundiga också synliggöra det mest väsentliga.

Som helhet drar sommarens utställningar i Fabriken åt olika håll, vilket både är en svaghet och styrka. Särskilt gäller det Bo Trankells måleri, som har få beröringspunkter med övriga konstnärers verk. Ändå hade jag inte velat vara utan mötet med hans arbete, så starkt präglat av nyfikenhet och integritet. Precis som i Agneta Ekmans fall, är det ett konstnärskap väl värt att lära känna närmre.