Kultur & Nöje

Ian McEwan: "Domaren"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Ian McEwan, född 1944 i Hampshire, men tillbringade stor del av sin barndom utomlands (Östra Asien, Tyskland och Frankrike). Debuterade 1976 med novellsamlingen "First love, Last Rite". Drygt 20 år senare kom hans första roman, "Kärlekens raseri".
Foto:FREDRIK PERSSON / TT
Ian McEwan, född 1944 i Hampshire, men tillbringade stor del av sin barndom utomlands (Östra Asien, Tyskland och Frankrike). Debuterade 1976 med novellsamlingen "First love, Last Rite". Drygt 20 år senare kom hans första roman, "Kärlekens raseri".

I Ian McEwans nya roman "Domaren" möter vi en medelålders domare som tvingas ta ställning till två svåra fall, ett privat, ett inom yrket. Romanen är varm, elegant komponerad och lika spännande som en thriller, tycker kulturredaktören Lena Kvist.

Ian McEwan

"Domaren"

Översättning Niclas Hval

(Brombergs

En av många saker som gör Ian McEwans nya roman "Domaren" till en så stark läsupplevelse är den ömma, nästan förälskade, blicken författaren har på sin huvudperson, domaren Fiona Maye. Blicken smittar av sig på läsaren: det var längesedan jag mötte en romankaraktär jag tyckte så mycket om.

När romanen tar sin början ligger Fiona Maye på en schäslong i sitt vardagsrum i London och stirrar bort mot eldstaden i förvirring och förtvivlan (av den där brittiska förfinade sorten som inte märks alls på utsidan). Hon är 59 år och hennes man har just meddelat att han planerar att vara otrogen med en kvinna som är hälften så gammal. De har anklagat varandra för saker, hon har skrikit ”idiot”. Samtidigt har hon en viktig dom att skriva och klockan halv sju morgonen efter den äktenskapliga urladdningen stiger hon upp och går till sitt jobb som vanligt, medan mannen har gett sig av till sin älskarinna.

Många av oss fungerar nog så vid katastrofer: vi fortsätter med vårt arbete.

Fionas jobb är också mycket fascinerande, fastän det oftast handlar om vårdnadstvister. I romanens centrum står en oerhört viktig dom. En cancersjuk 17-åring behöver blodtransfusioner om man ska kunna behandla hans leukemi. Pojken är Jehovas Vittne, så hans religion förbjuder honom att ta emot blod. Nu har sjukhuset begärt att få behandla honom mot hans vilja och Fiona Maye ska avgöra saken.

Den brittiske författaren Ian McEwan har skrivit en lång rad, ofta hyllade, romaner. "Försoning", som blev Oscarsbelönad film, är kanske den mest kända. Trogna läsare kommer att känna igen sig även i "Domaren".

McEwan har ett sätt att med mycket små medel lyfta läsarens blick från det som händer och leda in tankarna på stora banor: livets mening och förgänglighet.

Han gödslar inte med detaljer men de han använder är ofta svårglömda: som det vita brösthåret som letar sig upp ur den för långt uppknäppta skjortan på Fionas man. (Hon har sett honom kamma det.)

Ian McEwans "Domaren" är en ovanligt stark läsupplevelse. Det finns inga direkta nya insikter att hämta men romanen behandlar så varmt och varsamt det där vi redan vet men inte särskilt ofta lever enligt: att livet tar slut och kärleken – och konsten? – är förmodligen det enda som verkligen ger mening.

Länge är jag som hypnotiserad av McEwans berättelse. Men jag vacklar lite i slutet. Det finns en del osannolika inslag här. Och själva hypotesen som Ian McEwan bygger sitt – eller Fiona Mayes – slutresonemang på håller inte ihop, det är inte det minsta sannolikt om man till exempel vet något om vissa diagnoser. (Mer specifik än så här kan jag tyvärr inte bli om jag inte ska förstöra läsupplevelsen.)

Till pocketutgåvan – för det hoppas jag verkligen att det blir en – förtjänar "Domaren" en extra korrekturläsning. Det ser slarvigt ut att huvudpersonens efternamn stavas på två olika sätt (May och Maye).