Kultur & Nöje

Intiman, Malmö: "Skånska mord 1989-2015"

Teater ,
En scen ur pjäsen "Skånska mord 1989-2015".
Foto:
Andreas Henningsson (musiker) och Natalie Sundelin i en scen i "Skånska mord 1989-2015".
Foto:
Sven Boräng och Andrea Edwards är två av skådespelarna i nya "Skånska mord 1989-2015".
Foto:
Sven Boräng, Andrea Edwards, Kerstin Andersson och Ester Claesson.
Foto:

Det är inte mördaren som jagas i Kristian Hallbergs nya pjäs "Skånska mord 1989-2015", istället handlar det om före och efter. Kulturjournalisten Anders E Larsson berörs av den nya pjäsen, premiär på Intiman i Malmö.

"Skånska mord 1989-2015"

Av:

Kristian Hallberg

Regi & scenografi:

Tobias Hagström-Ståhl

Musik:

Anna Haglund

scen:

Kerstin Andersson, Anders Blentare, Sven Boräng, Ester Claesson, Andrea Edwards, Johan Hafezi, Natalie Sundelin och Andreas Henningsson (musiker).

Premiär på Intiman, Malmö

i fredags, 10/2. Spelas till 23/3.

Artikeln publicerades 13 februari 2017.

I chilenske regissören Pablo Larraíns första Hollywoodfilm, bioaktuella och trefaldigt Oscarnominerade Jackie, ägnas inte uppmärksamheten åt själva mordet på JFK. Fokus ligger på följderna för den som blev kvar, hur hustrun Jacqueline hanterar förlusten.

Filmen avläser hennes reaktioner i ansiktsuttrycken, i sättet hon pratar om händelsen, och resultatet är en dröjande studie i sorg som lämnar utrymme för betraktaren att kliva in i sorgens efterklang.

Något liknande sker i Kristian Hallbergs pjäs Skånska mord 1989-2015, som kallas för ett sorgespel. Jag uppskattar framför allt den varsamhet, med vilken Hallberg och regissören Tobias Hagström-Ståhl låter sex autentiska mord klinga ut i skildringar av ett före och ett efter det som pågår inuti de inblandade personerna, bortom brottens genomförande.

På så sätt blir pjäsen en oblodig historia där röster från förövare, offer och anhöriga tvinnas runt varandra i en gestaltning präglad av ljudbildens ständigt närvarande sakrala borduntoner, av det rökfyllda ljusets slöjor, av scenografins glasade växthus som blir en bild av att både befinna sig inuti skeendet, i en emotionell bubbla, och att vara utsatt och för evigt genomlyst. Att aldrig bli densamma som före mordet.

Den här typen av psykologisk studie i sorg skulle lika gärna kunna ha helt fiktiva utgångspunkter. Iscensättningen som sådan är frikopplad från de verkliga morden, Hallberg har medvetet fantiserat fritt kring de mänskliga konsekvenserna. Samtidigt händer det något avgörande med hur vi uppfattar pjäsen när de dokumentära elementen träder in.

En stor del av den här drabbande och mycket lyckade uppsättningen hämtar kraft i spänningen mellan hur vi som åskådare försöker koppla ihop verklighetens detaljer med det sceniska förloppet. Föreställningen pågår lika mycket i våra huvuden som på scenen.

I Hallbergs dramatisering av det dokumentära stoffet förekommer många verkliga detaljer, materialet är bland annat hämtat från tidningsartiklar och en prisbelönt uppsats om mordet i Bjuv.

Men för den verkningsfulla gestaltningen spelar det här egentligen ingen roll. På scenen har därför de riktiga namnen bytts ut, men det går förstås att spåra vilka mordfall det rör sig om. Två av de sex mord som tas upp, de i Malmö 2009 och Hörby 1989, tar tag lite extra. I scenen som handlar om det förstnämnda möter vi en 20-årig tjej, som älskade prinsesstårta, och hennes mamma. Deras kärleksfulla gnabb överskuggas av det som följer – en serieskytt avslutar dotterns liv när hon sitter och pratar med en kompis i hans bil.

I den avslutande scenen om Hörby 1989 gör skådespelarna det enda rätta, när det gäller det traumatiska Helénmordet: utan åthävor ställer de sig vid scenkanten och återger olika involverade personers perspektiv på händelsen. I ett monologiskt omlottspel, där välkända detaljer från utredningen letar sig in, lägger brodern, systern, mamman och gärningsmannens olika partners fram sin syn på saken.

Skådespelarensemblen är utmärkt i sin kollektiva och kontrollerade insats, som bibehåller det genomgående och sökande tonläget. De rör sig smidigt mellan olika roller och bygger omsorgsfullt upp de olika scenbildernas resonansbottnar.

Det ges även plats för lite samtidshumor (med bitter eftersmak) i första aktens scen om mordet i Ystad 2015, när en spekulativt högröstad tråd på Flashback intar scenen i form av en blöt midsommarfest toppad av Leif GW Perssons självsäkert definitiva analys.

"Skånska mord 1989-2015" är en föreställning där den tyngsta av förluster ges andrum.