Kultur & Nöje

Jon Fosse: "Trilogin"

Kultur & Nöje
Jon Fosse, född 1959, norsk författare.
Foto:

Jon Fosse fick Nordiska rådets litteraturpris 2015 för sin roman "Trilogin". Det är lätt att förstå, menar chefredaktören och kulturskribenten Stefan Eklund.

Jon Fosse

"Trilogin"

Översättning Urban Andersson

(Albert Bonniers)

Artikeln publicerades 17 januari 2016.

Jon Fosses "Trilogin" är ett mästerligt berättat ödesdrama. Tre böcker på sammanlagt knappa 200 sidor om Asle och Alida, ett gripande och omöjligt kärlekspar, dömt till undergång i en värld styrd av kärlekslöshet och girighet.

Det är stort, episkt och drabbande. "Trilogin" fick Nordiska rådets litteraturpris 2015. Det är lätt att förstå.

Jon Fosse är en mångfaldigt prisad och ofta spelad världsdramatiker med ett unikt knapphändigt dramatiskt tonfall. Som prosaist är han också säregen. Hans repetitiva ordvindlingar i "Trilogin", utan en enda punkt(!), kan påminna om Thomas Bernhards, men där Bernhards språk är frenetiskt och vredgat är Fosses sökande och vackert.

Historien i tre delar om Asle och Alida rör sig fritt över flera generationer. Asle och Alida finns i centrum men genom virtuosa perspektiv- och tidskiften låter Jon Fosse oss möta både de som var före och de som kom efter. Fosse har en förmåga, visad också i den lilla fina romanen "Morgon och kväll" (2002), att samla all tid i sin hand och sedan visa upp den för läsaren, som skapad i ett stycke. Det får läsningen att svindla och öppnar dörren till laddade existentiella tomrum.

Den kristna metaforiken är stark – Fosse är ju numera bekännande katolik – när Asle och hans höggravida fästmö Alida förgäves söker härbärge för natten i den norska staden Bjørgvin, det gamla namnet för Bergen, och varieras sedan genom alla de tre romandelarna. Det finns ingen tidsangivelse men av omständigheterna kan man ana ett tidigt 1800-tal. Eller inte? Otydligheten här är förstås medveten, ett sätt att förstärka textens allmängiltighet

Asle har begått brott för att säkra sin och Alidas framtid, dessa brott hinner ifatt och beseglar hans öde. Vi blir aldrig kvitt vårt förflutna. Vi måste alltid stå till svars. Det är den kärva sidan av Jon Fosses berättelse. Men det finns en ljust hoppfull också, en som handlar om kärlekens oövervinnlighet, även i de värsta av situationer.

Asle är spelman, hans son Sigvald följer så småningom i sin fars fotspår. Spelmannaförmågan blir en bild av skapandets kraft, hur musiken, konsten, kan göra oss fria och förflytta oss till andra världar. Och på näst sista sidan i Trilogin nämns en sentida ättling, som ”ska vara spelman han också”. Han heter Jon.