Kultur & Nöje

Katarina Taikon: "Zigenerska"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

När författaren och skribenten Felicia Stenroth läser Katarina Taikons självbiografiska debutbok "Zigenerska" från 1963 ser hon styrkan i Taikons språk och blick, hon synliggjorde rasismen i samhället. Värdet av Taikons arbete har betydelse än idag, och hennes idéer bör bättre tillvaratas.

Katarina Taikon

"Zigenerska"

(Natur & Kultur)

Katarina Taikon är kanske mest känd för ungdomsböckerna om Katitzi, som utgavs med start 1969. Men redan 1963 debuterade hon med den självbiografiska "Zigenerska", som kom att bli startskottet för en debatt som inte hade förts i Sverige tidigare. Plötsligt blev det synligt att romerna var utlämnade allt det som är så grundläggande i välfärdsidén, bostad, utbildning och arbete. Nu fanns det någon som förde deras talan, en röst som var intelligent, bestämd och insisterande.

De senaste åren har Katarina Taikon aktualiserats med en biografi ”Den dag jag blir fri” av Lawen Mohtadi (2012) och dokumentärfilmen ”Taikon” (2015) som bygger på biografin och som är gjord av Mohtadi tillsammans med Gellert Tamas. Och när jag nu läser återutgivna "Zigenerska" är det tydligt att Taikon hade en alldeles speciell förmåga att särskilja och synliggöra den rasistiska struktur som finns i blick och språk. Genom sin rakt formulerade kritik tydliggjorde hon hur absurd och exotiserande synen på romerna var.

”Jag är kanske obegåvad som estet, och det var väl därför som jag inte upptäckte zigenarromantiken, när jag vintern 1950–1951 och ytterligare några vintrar under femtiotalet besökte de familjer som då ännu bodde i tält. Tälten var gråa. De gamla kaminerna var svarta. Gyttjan runt kaminerna var svart. Och ungarna, som stod så nära kaminerna de kunde för att suga åt sig värmen, frös lika mycket som vanliga svenska ungar skulle ha gjort i en sådan bostad.”

Taikon hade också en särskild förmåga i sättet hon skilde struktur från person utan att någonsin undergräva det samhälleliga eller personliga ansvaret. Det slår mig hur tålmodigt och konstruktivt hon bröt ned fördomarna. Samtidigt som hennes metod känns modern, är kritiken i andra avseenden oerhört inkluderande och förstående på ett sätt som känns avlägset idag.

Som 26-årig tvåbarnsmor fick Taikon möjlighet att studera vid Birkagårdens folkhögskola, men det var inte tack vare sociala skyddsnät, utan på grund av nytänkande personer som råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det är smärtsamt tydligt hur stor koherensen mellan förmåga och möjlighet är.

Ändå vänder jag mig mot att se på Taikons liv som en berättelse om någon som gått från noll till hundra. Framgångssagan frånlägger nämligen samhället ett viktigt ansvar som individen aldrig ska behöva bära ensam. Det är också lätt att tänka att någon som Taikon skulle behövas föra romernas kamp idag, när EU-migranter finns mitt ibland oss, men är märkligt osynliga.

Men det är också en oerhörd sak att kräva av en människa och politisk aktivist, att orka vara en folkbildare. Vi ska istället vara tacksamma att Taikon hade styrkan och modet att framföra sin kritik, och ta tillvara på hennes idéer, så att samtalet om romers situation aldrig avstannar.