Kultur & Nöje

Klosterkyrkan, Ystad: "Mighty voices!"

konsert Artikeln publicerades
De brittiska musikerna Patrick och John Kenny under söndagens konsert med forntida trumpeter.
Foto:Sune Johannesson
De brittiska musikerna Patrick och John Kenny under söndagens konsert med forntida trumpeter.

Så gammalt att det blir nytt. Söndagens finalkonsert inom Archæmusica-utställningen blir en mäktig och överraskande upplevelse. Kulturredaktören Sune Johannesson var på plats.

"Mighty voices!"

John & Patrick Kenny på forntida blåsinstrument, som carnyx och lituus.

Alberto Morelli, Emiliano Li Castro & Ute Goedecke på blåsinstrument, vinare och harpa

Klosterkyrkan, Ystad 27/11

Den här kvällen i Klosterkyrkan i Ystad är unik, inte bara för oss i publiken utan även för de brittiska musikerna Kenny, far och son John och Patrick. Det märks. För efterhand lämnas delvis det förtryckta programmet och John Kenny – som är kvällens huvudperson i form av tonsättare, musiker och entusiastisk musik­arkeolog – säger att han vill stanna kvar i dessa klanger från de forntida rariteterna.

”Det här är en historisk kväll. För första gången på 2000 år får någon höra mer än en carnyx, detta forntida instrument, samtidigt”, som John Kenny berättar.

De mäktiga blåsljuden från dessa magiska konstverk till instrument tar sig runt i rummet, basgångar och solon ekar och utvecklas. Ibland ger sig musikerna ut i publiken och låter oss omringas av evighetens frågor, ibland ackompanjeras de av förinspelade elektroniska ljud.

Så möts det nya och det gamla, så suddas gränser mellan tider och kulturer ut och fram växer ett ljudlandskap som är lika uråldrigt som nutida.

Och faktum är att om jag har haft någon upplevelse i närheten av detta så är det från någon av de konserter med nyskriven musik där tidigare otrampade vägar har vågat prövas.

I programmet läser jag också att John Kenny inte alls är främmande för den nya musiken, tvärtom står det att han är ”hyllad internationellt för sina tolkningar av nutida musik”.

På scen finns flera forntida blåsinstrument samlade, med carnyx och lituus som de mest säregna. Båda är långa smala instrument med tydliga huvuden, där carnyxens i form av en gris ger ett märkligt intryck. Särskilt i den där tungan vibrerar under spelets gång.

Vilken kraft och skicklighet krävs inte för att få ljud ur dessa? Dessutom så avancerat som här; kontrollerat, kraftfullt, variationsrikt och mäktigt för att fungera som tonsättningar i en samtida miljö. ”Problemet”, förklarar John Kenny när han efter ett stycke glömt bort vad som står på tur, ”med de här instrumenten är att de dränerar hjärnan på allt syre.”

Redan kvällens inledande stycke markerar tydligt att det här handlar om en musik- och ljudupplevelse, inte en forntida forskningsredovisning. Far och son Kenny gör entré från sidan, i sällskap med den italienske musikern Alberto Morelli. I sina händer har de varsitt snäckhorn, och genom olika blåsljud skapar de en snäcksusande miljö som snart fyller hela salen, särskilt som de tre sakta rör sig runt bland oss i publiken. Jag antecknar: ”Havsbrus – vindsus – eko – böner – sagor – mystik – liv – dröm.”

Som final på kvällens konsert tar Morelli över scenen, tillsammans med Ensemble Mare Balticums Ute Goedecke på gotisk harpa och Emiliano Li Castro på diverse instrument. Nu blir det helt andra klanger än vad Kenny har bjudit på. Ljusare, luftigare och lättare men fortfarande med en öppen känsla av då och nu.

Eftermiddagen har jag tillbringat i Klostrets utställning ”Archæomusica”, och där kunnat följa musikens väg genom historien. Från de allra äldsta fynden och gissningarna om hur de användes till, bland annat, yngre och mer välbekanta blås- och stränginstrument.

Denna lika fascinerande, som roliga och lärorika utställning finns kvar till början av januari (8/1 2017 – missa inte!), därefter ska detta klangrika EU-projekt under de närmaste åren vidare till Spanien och flera andra europeiska länder. Möjligen också Kina.

När det gäller den konsert­serie som under hösten har kopplats på utställningen är det däremot slut i och med söndagens konsert. En värdigare final kan jag inte tänka mig.