Kultur & Nöje

Kristianstads konsthall: "Landscape Stories"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Vittrande kalkstensklippor i Normandie.
Foto:Jem Southam - Les Petites Dalles (2006)
Vittrande kalkstensklippor i Normandie.

På en och samma yta framträder skärpan i naturens alla detaljer och nyanser, liksom dess storslagenhet. De vyer han väljer behöver inte ens vara särskilt vackra. Kulturskribent Carolina Söderholm har med förundran återsett Jem Southams "Landscape Stories".

Landscape Stories

Jem Southam

Kristianstads konsthall

t o m 31/1 2016 (Jem Southam kommer till konsthallen den 30 januari)

Inne i Kristianstads konsthall breder landskapen ut sig. Murgrönan klättrar längs stammarna i lövskogen, där ormbunken reser sig ur harsyra och mossa. Andra gånger tecknar träden silhuetter mot vinterhimlens rodnad, invid flodens mörka vatten. Var och en som riktat kameran mot en solnedgång eller kustlinje, vet hur lönlöst det kan vara att vilja fånga det man ser. Det som fastnar på bild säger inget om naturens skönhet. Inte ett uns om intensiteten i upplevelsen, eller om horisontens vidd. Men allt detta ryms i Jem Southams fotografier.

På en och samma yta framträder skärpan i naturens alla detaljer och nyanser, liksom dess storslagenhet. De vyer han väljer behöver inte ens vara särskilt vackra. Till och med sent om hösten när molnen är grå och löven vissna, räcker det med en vildvuxen skogsglänta. Så är han också ett av Storbritanniens starkaste namn inom landskapsfotografi. Född år 1950 är han verksam som professor i fotografi vid Plymouth University. Ofta är det dessa trakter kring grevskapet Devon i sydvästra England som utgör hans motiv. Möjligen har det sina praktiska skäl. I motsats till en yngre, digital generation av fotografer arbetar Southam med långa exponeringstider och en kamerautrustning som väger upp mot trettio kilo. Med omsorg väljer han de platser som han återvänder till.

I en av konsthallens bildsviter följer han floden Exe, nära hemmet i Exeter, under flera vintrar i rad. Dessa utsnitt av växtlighet och vatten blir till studier inte bara av en flod utan även årstiden i sig. Det är som om han genom att återkomma gång efter gång formar en berättelse, som går bortom den specifika tidpunkten och platsen. Hans tillvägagångssätt ligger långt från romantikens tradition av dramatiska landskap, som i det sublimas anda suggestivt spelar med det skrämmande och sköna. Det är en genre som den svenska fotokonstnären Denise Grünstein annars mästerligt hanterar, i bedövande vackra och oroande naturscener. I jämförelse är Southam närmast saklig. Ändå finns där en existentiell grundton, som ger hans bilder en tidlöshet och tyngd.

Redan i somras på Landskrona museum tog hans fotografier från Normandie andan ur mig. I Kristianstad har utställningen byggts ut, men återigen dras jag med samma förundran till de vittrande kalkstensklipporna. Kanske blir det här tydligast hur hans fotografi handlar om tid. På ett plan är det timmarna han själv har brukat, där precisionen i resultatet vittnar om noggrannhet och tålamod. På ett annat är det dygnets, årets och människans cykler, från gryning till skymning, vår till höst. Men i Normandie sträcks perspektivet ut. Stenens lagringar av geologiska sediment har pressats samman sedan dinosauriernas juratid. Det är en kust som mejslats fram under miljoner av år, där han nu söker platser där stenen eroderat och rasat, allt medan tidvattnet hävt sig in. Men det handlar även om form och färg. Om skrovlig kalksten pudrad med sienna och strimmad av rost. Om gröna alger mot flintans lena vithet och blanka svärta.

En annan historia blir synlig i bildsviten "Fallande moln" från havslinjen i engelska Cumbria, där kol-, järn - och stålindustrin tidigare dominerade stort. Det är ett landskap format lika mycket av människan som naturen, där slagghögar tornar upp sig likt förkolnade raukar. Bara en kort biltur från världsberömda Lake District ligger kustremsan numera öde och bortglömd. Här låter Southam fotografierna möta poeten Harriet Tarlos dikter sedan de två slagit följe genom landskapet. I "Workington - Beach" tar knippen av ord plats på träskivor likt fragment och noteringar om järnet, människorna och spåren som blivit kvar. Till en början tycks de mig överflödiga, som om text plötsligt ska till för att förmedla det bilderna visar. Men det är något med rytmen i orden. Hur de sprider sig över träets ådringar som kartor lika mycket över människors tankar och minnen som platsens topografi och förflutna. "Landscape Stories" kallar Jem Southam sin utställning. Nog kan han konsten att få oss att se som på nytt inte bara naturens skönhet utan också allt landskapets berättelse.