Kultur & Nöje

Kristianstads Teater: "Dödsdansen"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
En scen ur August Strindbergs välkända äktenskapsdrama "Dödsdansen".
Foto:Agnes Lovisa Myrehed
En scen ur August Strindbergs välkända äktenskapsdrama "Dödsdansen".

Strindbergs strävsamma par Edgar och Alice har varit i Kristianstad för att utföra sin äktenskapsdans. Kulturskribenten Martin Lagerholm ser en traditionell och livfull uppsättning.

"Dödsdansen"

Av:

August Strindberg

Regi:

Görel Crona

Med:

Görel Crona, JOhannes Brost med flera.

Gästspel av

Strindbergs Intima Teater på Kristianstad Teater, 31/3

Detta evigt marterade par! Edgar och Alice. I drygt ett sekel har artillerikaptenen och hans före detta skådespelerska till fru framfört sin danse macabre på världens teaterscener – fyllda av ömsesidigt hat och förakt, men utan att någonsin släppa taget om varandra.

Det är hur som helst en Strindberg på oförskämt gott humör som snickrat ihop detta äktenskapsdrama par excellence, där eldar tänds och gnistor yr när klippblocken Man och Kvinna ljungande slås mot varandra. Tidlös dramatisk dynamik!

När Titanens egen nygamla Intima Teatern gästar Kristianstads Teater är det med en påfallande traditionell uppsättning av ”Dödsdansen”. Naturalistiskt spel och tidstypisk miljö. Murrigt gemak med schäslong och telegraf. Uniformer, långa klänningar och sekelskiftesfrisyrer. Inlevelse, identifikation och replikernas livgivande gift.

Görel Crona och Johannes Brost har sedan länge spikat sina roller som inbördes gisslande äkta makar, måhända hjälpta av att den förstnämnda tillika är uppsättningens regissör. Under alla omständigheter är det uppenbart att de båda trivs alldeles förträffligt i varandras sällskap, intrasslade som de är i Strindbergs lika gallsprängda som lekfulla giftigheter.

Mindre bekväm i rummet är Alices avlägsna kusin Kurt, pjäsens mest otacksamma roll. Utmärkt gestaltning av Henrik Norman, som styvt balanserar mellan reserverad helyllefigur och villrådig tillbedjare.

Slutligen har han som bekant bara att bevittna och skaka på huvudet åt det äktenskapliga förstörelseverkets djävulska rollspel. I den leken varken kan eller vill han deltaga. Vi andra, däremot, kan på salongs avstånd njuta desto mer av det grälsjuka parets slagfärdiga framställning av tvåsamhetens himlar och helveten, av dess inkonsekventa impulser och drivkrafter.

Är det kanske rentav en komedi vi bevittnar? Ingenting pekar ju på att Edgar och Alice någonsin kommer att lämna varandra. ”Visst har det varit eländigt, men vi har haft roligt också.”