Kultur & Nöje

Lars Jakobson: "De odödliga"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Lars Jakobson, född 1959, debuterade 1985.
Foto:Joan Bravais
Lars Jakobson, född 1959, debuterade 1985.

Lars Jakobsons nya resa ut bland planeter och rymdskepp formar sig till en fascinerande roman med stora frågeställningar. Kulturskribenten Maria Ehrenberg har läst "De odödliga".

Lars Jakobson

"De odödliga"

(Bonniers)

I Asimovs andra bok i Stiftelsetrilogin jagar Första stiftelsen den undflyende Andra stiftelsen som ska finnas i Galaxens andra ände. Men var är den i en spiralformation? Svaret är metaforiskt men innebär att startpunkten också är en slutpunkt.

På samma sätt rör sig Lars Jakobson i sin senaste roman (som återigen spinner på fiktionen att det är ett efterlämnat manuskript): här går linjen in i framtiden men också mellan olika möjliga dimensioner – och tillbaka. Eller?

Vi börjar på Jorden. Där lever Mark, diversearbetare och odödlig. Amputera hans lemmar, mörda honom, mura in i cement – nog fortsätter han leva och saknade delar växer ut. Eftersträvansvärt? Inte alls.

De odödliga befinner sig socialt längst ner, utnyttjas till farliga arbeten långt ut i rymden, i religiösa offerriter, de är paria. Ändå är det inte människor (eller andra varelser) som är värsta fienden – det är tiden som aldrig upphör. Marks enda ljus är längtan efter den kvinna han trott sig älska. Och som kanske finns, någonstans, i någon tid, i någon dimension.

Jakobson excellerar i gestaltningen av skitiga, sjabbiga rymdskepp, nergångna planeter, vedervärdiga civilisationer. Av tomhet och utsatthet. Hur långt hans odödliga än far bär de ändå med sig mänsklighetens mest existentiella frågor; vadan, varthän. Och varför.

Detta är helt enkelt ännu en fascinerande, undflyende bok av Jakobsons hand. Inte odödlig kanske, men nästan.