Kultur & Nöje

Lina Hagelbäck: "Violencia och hennes far"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Lina Hagelbäck, född 1971, bor i Stockholm, men har tillbringat en hel del tid på Österlen under sin uppväxt. För sin debutbok "Violencia" nominerades hon förra året till Borås Tidnings Debutantpris.
Foto:Brombergs
Lina Hagelbäck, född 1971, bor i Stockholm, men har tillbringat en hel del tid på Österlen under sin uppväxt. För sin debutbok "Violencia" nominerades hon förra året till Borås Tidnings Debutantpris.

I Lina Hagelbäcks uppföljande bok till debutens uppmärksammade "Violencia" berättas om Violencia och hennes far. Kulturskribenten Maria Ehrenberg läser om en far som svek och en kraftfull vrede, allt levererat i ett vilt och otämjt språk.

Lina Hagelbäck

"Violencia och hennes far"

(Brombergs)

Eruption.

Det är ordet som kommer för mig när jag läser Lina Hagelbäcks andra prosalyriska bok, som också är en uppföljare till succédebutens "Violencia".

Och det är inget konstigt med det. Huvudpersonen, Violencia, beskriver sig själv som en ”vulkankvinna” som spyr lava när hon får ett anfall. Och arg är hon på sin far som övergav hennes mor och henne själv. Nu ska han letas upp, ställas till svars och saker redas ut.

Eruptionen finns i handlingen, ett muller som blir högre och högre ju längre in i boken man kommer, en lavaström som till slut – lättad – spränger fängslet. Barnets, Violencias, hårt instängda vrede behöver få sitt utbrott. Så även den tillbakahållna längtan efter faderns kärlek. Det är skickligt gjort, att bygga upp denna återhållna vrede och föra den mot sitt ödesmättade sönderfall.

Eruptionen finns även i språket. Eruptionen är språket. Det är vilt, böljande, bökande och drivande. Stilnivåerna är många men i synnerhet två; dels Violencias egen särpräglade och egenartade, dels faderns pekoralistiska. Båda har beröringspunkter med varandra. Violencias känns igen från förra boken och nu, liksom då, slås jag av dess kraft. Det liknar inget annat inom svensk lyrik, språkglädjen är svår att värja sig emot. Och det behöver man inte heller göra. Här är en stil som passar väl att beskriva känslosvängningar, skörheter och drifter på. Den alkoholiserade fadern får gestalt:

Rödbetssoppan är nästan klar. Kö-…

ket ska alltid krångla. Nu har frusna

flamingoskuggor brett ut sig över

slagbordet. Jag minns att far sade till

mor: ”Du får inte andas utanför vår

kärlek”. Sedan kommer meningen

jag haft i mig i många år: ”Far. När

ditt ansikte var förvridet av hat foto-

graferade jag dig. Jag kelade ändlöst

med den bilden. Han misshandlade

oss. Mor slog ibland tillbaka men det

gjorde situationen värre.

Man kan tro att detta är en kamp mellan far och dotter. Snarare är det en strid inom personerna, mellan de olika djävlar som bebor huvudfigurerna. Fadern, som övergivit, flytt och misshandlat. Dottern vars vrede dödar andra. Som dödar i vrede. Hon och fadern är mer lika än de önskar.

Det hela utmynnar i ett litet kammarspel. Fast vid vulkanen Etnas rand.

Naturligtvis.