Kultur & Nöje

Livläkaren lyfter inte ordentligt

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Karin Lithman som Drottning Caroline Mathilde, och Henrik Svalander som livläkaren Struensee. En scen ur "Livläkarens besök". 2 bilder
Foto:Emmalisa Pauly
Karin Lithman som Drottning Caroline Mathilde, och Henrik Svalander som livläkaren Struensee. En scen ur "Livläkarens besök".

P O Enquists Augustprisade roman "Livläkarens besök" tar oss med in i maktens, kärlekens och de nya tankarnas rum. Hur fungerar den på scen? Kulturskribenten Anders E Larsson var på plats på Hipp i Malmö under fredagens utsålda premiär.

"Livläkarens besök"

Av: Per Olov Enquist

Dramatisering: Johanna Garpe och Erik Norberg

Regi: Johanna Garpe

Scenografi: Per AJonsson

Kostym: Nina Sandström

Ljus: Erik Berglund

scen: Henrik Svalander, Karin Lithman, Johannes Wanselow med flera.

Premiär på Hipp, Malmö stadsteater i fredags, 24 februari. Spelas till 31 mars.

Hur får man en teaterföreställning att sjunga och svänga? Och då inte i den bokstavliga meningen, med rena sånger eller musikdramatik, utan i sceniskt uttryck och samspel. Ju fler på scenen, desto större musikalitet krävs det för att klangen ska bära. Malmöaktuella uppsättningen av "Livläkarens besök" mönstrar som mest ett femtontal personer på scenen samtidigt. Det är i botten en gedigen dramatisering och föreställning, samtidigt som det finns en slags stumhet som hindrar den från att lyfta ordentligt.

Regissören Johanna Garpes och Erik Norbergs dramatisering av P.O. Enquists roman har tidigare spelats på Stockholms stadsteater och låg till grund för uppsättningen på danska Betty Nansen teatret, som nyss avslutat sin spelperiod. 2009 komponerade Bo Holten en opera utifrån samma stoff (på Köpenhamnsoperan) och några år senare regisserade Nikolaj Arcel filmen "A royal affair" med Mads Mikkelsen som livläkaren Johann Friedrich Struensee och Alicia Vikander som drottning Caroline Mathilde.

Intressant nog så tar scenografen i Malmö, Per A Jonsson, fysiskt fasta på samma idé som i operaföreställningen. På 1760-talet öppnar sig en spricka i historien i det moralreligiösa danska samhället, en spricka genom vilken upplysningstidens förnuftstänkande kan tränga igenom. Både på operan och på Hipp manifesteras denna idé som isärglidande väggelement. Med uppriktig välvilja och i rasande fart försöker Struensee (Henrik Svalander) under sina fyra korta år i det danska hovets mitt införa de voltairska frihetsidealen. Som den tonårige och sjukligt känslige kung Christian VII:s (Johannes Wanselow) förtrogna och ännu yngre drottning Carolines (Karin Lithman) kärlekspartner, glider Struensee så småningom in i rollen som envåldshärskare med en berusande makt att instifta lagar.

I första akten i Malmö blir det mycket spring kring och på scenografins centrala ovala bord, när berättelsens stora persongalleri strömmar in från flankerna och ska introduceras för publiken. Då scenerierna är av det korthuggna och rörliga slaget blir utrymmet för enskilda karaktärer att etablera individuella uttryck begränsat, och en känsla av att vissa förutsättningar läggs fram på ett mer schematiskt än gestaltande plan uppstår. Bättre blir det när karaktärerna får möjlighet att mötas i färre antal eller på tu man hand, som när Christian på sängkammaren botar sin beröringsskräck tillsammans med glädjeflickan Stövlette-Caterine (Anette Lindbäck). Dessa koncentrerade konfrontationer blir fler i den andra och starkare akten, till exempel mellan hovets sexuellt avsnoppade och fromme informator Guldberg (Fredrik Gunnarson) och Struensees kompanjon Rantzau (Håkan Paaske). Guldbergs återhållet levererade hot mot den svårt skuldsatte Rantzau sätter effektivt den ödesmättade utvecklingen i rullning.

I den här typen av ensembleuppsättning vilar ansvaret tungt på skådespelarnas förmåga till egna röstuttryck och, som det heter i musiksammanhang, att kunna lira med varandra. Spelet blir tätare efter paus, när maktspelet hårdnar. Johannes Wanselow hittar en större tydlighet i Christians huvudlösa fantasier och Fredrik Gunnarson ger med distinkt stämma porträttet av den stukade Guldberg ett eget och kallt, kompensatoriskt tonfall. Scenräven Gunnarson svarar för föreställningens bästa rolltolkning. Däremot vill det inte tända till på allvar mellan drottningen och Struensee.

Att föreställningen inte får till ett gjutet sväng beror dels på nämnda schematiska tendenser, dels på skådespelarnas varierande förmåga till dynamik. Tonfallet landar gärna antingen i ett strikt samtalsläge eller hastigt uppblossat hojtande för att understryka poängen. Det blir för lite spel med nyanserna däremellan. Mer staccato än legato, med andra ord. Och en utebliven, långtgående klangbåge som konsekvent driver på mot det välkända och på många sätt oundvikliga slutet. Resan är i det här sammanhanget betydligt viktigare än målet, men det är en resa som inte sjunger ut ordentligt.