Kultur & Nöje

Maja Hagerman: "Käraste Herman"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Herman Lundborg (1868-1943), svensk läkare och rasbiolog.
Foto:TT
Herman Lundborg (1868-1943), svensk läkare och rasbiolog.

Maja Hagerman har skapat en fascinerande biografi över en av svensk 1900-talshistorias mest omtalade personer, rasbiologen Herman Lundborg. Kulturjournalisten Niclas Sennerteg har läst.

Maja Hagerman

"Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta"

(Norstedts)

År 1922 grundades Statens rasbiologiska institut i Uppsala och läkaren Herman Lundborg blev dess förste chef. Han var en man med ett självpåtaget uppdrag – han skulle "rädda" det svenska folket från att blandas med andra "människoraser" och gå under.

Vid den här tiden var Sverige världsledande inom så kallad rasforskning och idéerna om rasernas ojämlikhet som hade sitt ursprung i den franske 1800-talsfilosofen Arthur de Gobineaus teorier var allmängods i dåtidens Europa. I Sverige var Lundborg en glödande förespråkare av Gobineaus tankar och Lundborgs lobbyarbete bidrog starkt till att rasbiologin upphöjdes till en vetenskap.

Enligt denna lära bestämdes människors och hela folks karaktärsegenskaper och vanartighet av biologiska faktorer. Nära förknippat med detta var den så kallade rashygienen - arbetet för rasens "renhet", som i Sverige ledde till tvångssteriliseringar och i Hitlertyskland till folkmord. Först så småningom höjdes röster om att det var en vetenskap byggd på lösan grund. I Sverige försvann det rasbiologiska institutet först i slutet av 1950-talet.

Författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman har med sin nya bok "Käraste Herman – Rasbiologen Herman Lundborgs gåta" slagit två flugor i en smäll. Trots att Herman Lundborg har varit mycket omskriven i historieböckerna har det saknats en heltäckande biografi, men det råder Hagerman nu bot på, samtidigt som hon skriver första hälften av rasbiologiska institutets historia, fram till att Lundborg pensionerades 1935.

I boken får läsaren bland annat följa Lundborg på hans många resor i Lappland där han mätte och fotograferade samer för att klassificera dem rasmässigt och vetenskapligt försöka bevisa att de var underlägsna de etniska svenskarna. Med stor skärpa placerar hon Lundborg i tidens idéströmningar och porträtterar den motsägelsefulla människan Lundborg, som begick rasbiologens största dödssynd, när han satte ett barn till världen med en kvinna av undermålig ras, Maria från Övre Soppero, som han på ålderns höst också gifte sig med.

Eftersom få privatbrev av Lundborg har bevarats för eftervärlden har författaren utnyttjat en stor samling brev riktade till Lundborg för att lyssna till ekot av bokens huvudperson – ett arbete som har lett till ett fascinerande porträtt.

De mörka kopplingarna till nazisternas rasforskning finns förstås också med i denna välskrivna och intressanta biografi, men det känns också som om det fattas ett kapitel i slutet av boken, för den slutar tämligen abrupt. Ett kapitel där författaren diskuterade det eventuella arvet efter Lundborg och den slutliga avvecklingen av hans skapelse, det rasbiologiska institutet (som 1958 ersattes av Institutet för medicinsk genetik), hade varit välkommet.

Men Hagermans bok räcker långt. Mycket långt. I denna biografi bevisar hon att hon tillhör en av de få svenska författare som kan koka ned komplicerade sammanhang till kärnfulla och pedagogiska förklaringar som sätter tydliga bilder i läsarens huvud av essensen i resonemangen.