Kultur & Nöje

Malmö konsthall: Carla Zaccagnini & Runo Lagomarsino

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Översikt över den aktuella utställningen med Carla Zaccagnini and Runo Lagomarsino på Malmö konsthall.
Foto:Helene Toresdotter
Översikt över den aktuella utställningen med Carla Zaccagnini and Runo Lagomarsino på Malmö konsthall.

Malmö konsthall fyller 40 år och firar med både en tillbakablick och en ny utställning. Konstskribenten Carolina Söderholm ser Carla Zaccagnini och Runo Lagomarsino ta över det stora rummet med en lika poetisk som angelägen utställning om gränsdragningar, ojämlikhet och motstånd.

Carla Zaccagnini & Runo Lagomarsino

Visas på Malmö konsthall 40 år, till 24/5

När Malmö konsthall slog upp portarna våren 1975 krävdes polisbevakning för att hålla den svällande kön i schack. Inne i den ljusa, vidsträckta betonglådan struttade den norske performancekonstnären Kjartan Slettemark runt i pudeldräkt, och hann provokativt uppvakta konsthallschefen Eje Högestätt innan han blev utslängd.

Den efterlängtade invigningen skedde med lika mycket rabalder som pompa och ståt. Strax före öppnandet täcktes den omstridda, råa fasaden med graffiti. Det program av historiska mästare - Edvard Munch och Vincent van Gogh - varvat med nyskapande konceptkonst, som Högestätt lanserat retade gallfeber på delar av det lokala konstlivet som tyckte sig vädra kulturelitism.

Bland klotter som "Fängsla chefen" och "Häng Eje" hade någon på spanska skrivit "Viva Socialismo". Det slagordet tar Carla Zaccagnini fasta på, då hon i en tidningsannons efterlyser skribenten/vandalen, när konsthallen nu fyller 40 år. Jubileet firas med en fint sammanställd historisk tillbakablick i den mindre C-salen, där spektakulära satsningar och världsnamn blandas med lockande inblickar bakom kulissen.

Men det är Carla Zaccagnini och Runo Lagomarsino som tar själva hallen i besittning med en luftig utställning som är både behärskad och explosiv på ett för deras konst karaktäristiskt sätt. Att presentationen blivit så lyckad är till viss del utställningsarkitekten, den Malmöbaserade konstnären, Luca Freis förtjänst. Hans strategiska design ger en dynamisk och färgmättad inramning åt duons visuellt sparsmakade konst. En mer diskret form hade sannolikt reducerat deras bitvis tunga textmaterial och referenser till knastrande torr läsning, istället för att som nu ge energi och ro till den tidskrävande fördjupning som fordras.

Efterlysningen av den socialistiske klottraren är typisk för Zaccagninis arbetsmetod. Med oväntade grepp närmar hon sig det förflutna och synar hur historien formas och skrivs. Helt suverän är den välresearchade installationen "Elements of Beauty". Med fängslande ljudspår berättar hon om den brittiska suffragettsrörelsen under tidigt 1900-tal, vars radikala feminister inte drog sig för att vandalisera kända konstverk i kampen för kvinnlig rösträtt.

I likhet med Lagomarsino arbetar hon lokalt och globalt, där konsten flätas samman med skiftande geografiska platser på ett både idémässigt och handfast plan. Det är ingen slump att paret, som växelvis är bosatta i Malmö och São Paulo, ger förflyttningar stor plats i sina verk. Båda är efterfrågade på den globala konstscenen, och har italienskättade argentinska föräldrar. Men medan Zaccagnini huvudsakligen växte upp i Brasilien, föddes Lagomarsino i Lund. I detta fall utgör konstnärernas egen identitet en intressant bakgrund, som är relevant att känna till.

Men att som italienska konsthallschefen Diana Baldon ständigt framhålla den egna privilegierade rörelsen mellan internationella konstinstitutioner och Malmös "multikulturella kosmopolitism" framstår malplacerat och naivt, med tanke på den hårda tillvaron för många av regionens flyktingar och invånare i en segregerad verklighet.

Det är förspelet till, och konsekvenserna av, denna verklighet som Lagomarsino och Zaccagnini förhåller sig till när de visar hur den moderna civilisationen formats genom erövringar, konflikter och våld. Inte sällan har girighet och övergrepp gått hand i hand med religiös omvändelse och vetenskapens kartläggningar i upplysningens namn.

I ett par eftertänksamma, vackra verk låter Lagomarsino en seglare exponera en trave pappersark för solljuset under seglatsen över Atlanten, och färdas själv i faderns fotspår som argentinsk politisk flykting på 1970-talet. Andra gånger skär deras arbete genom historiens skikt rakt in i den aktuella debattens inflammerade frågor om migration, fascism och kolonialism.

I många fall är kritiken knivskarpt formulerad, trots att tilltalet snarare är poetiskt och konceptuellt. Gemensam är viljan att låta föremålen - eller frånvaron av föremål - bära en vidare berättelse; om gränsdragningar, ojämlikhet och motstånd.

Magnifik är Lagomarsinos installation "Stolen Light (Abstracto en Dorado)" bestående av lampor som han stulit från Etnologiska museet i Berlin, och placerat i en monter framför en skimrande guldvägg. Nu kastar de inte längre sitt förment neutrala ljus över exotiska kulturskatter. Istället vittnar de, likt museiobjekten som de tidigare belyst, om ett skuldtyngt förflutet, om plundringar, troféer och rasism.

Det är en utställning med en lågmäld men snudd på konstant laddning, mångtydig och likväl precis.