Kultur & Nöje

Mats Söderlund: Årorna i Flocktjärn

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Mats Söderlund.
Foto:Caroline Andersson
Mats Söderlund.

Jag vet inte varför, men det händer att jag läser de första raderna ur en bok med hat i hjärtat. Det är ingen bra utgångspunkt, tänker du kanske då. Men möjligtvis är det så, för att jag vet vad som väntar. En fysisk övergång, in i någon annan. In i den mörka natten.

Årorna i Flocktjärn

Författare: Mats Söderlund

Förlag: Albert Bonniers

Och jag tvekar ju inför det, men sådan är läsningen. Så stark kan litteraturen vara. Mats Söderlunds nya diktsamling Årorna i Flocktjärn är våldsam och rå, ett spjut i det varma djurets kropp.

Öppningen är obscen, för den ovane läsaren: "Jag är en av de mest framträdande poeterna i det här landet". Och det är väl inte heller helt lyckat, resonerar du. Men det är det. Det är en typ av påstående varje konstnär vid något tillfälle behöver reflektera över, för att överhuvudtaget kunna komma igång och arbeta. I Söderlunds tappning verkar det handla om läsarnas fördomar, delvis, om Jante och karriären. Självbilden. Mest handlar det om något annat, och det är bland det vackraste med den här boken: Poeten är alla poeter, och lyrikens tyngd och lyrikens sorg och lyrikens satans strålar bär en förståelse, ett slags kristallisk läsning, av den här världen som är absolut nödvändig, och av den lyrikkategorin finns det alldeles för lite i det här landet.

Den naturlyriska sviten, vars berättarkropp emellanåt byter puls, kastar upp och återfår sansen, är också kroppen hos ett djur och röken över staden. Den är naturens inre organ utblödda på papper och samtidigt enbart dunsten i synapserna i huvudet på en helt vanlig människa. Pelaren buren av sin egen existens. Hos Söderlund sker det alltså delvis som kollektiv rörelse, ett arv, och det skakar om. Martinson är med oss:

Jag är linjer av ljus

i silvermörkret

jag står på skuggsidan

vibrerar

allting saktar ner och försenas

allting vänder där i selet

i bakvattnet

hästiglar som små aniaror i ett

undervattensuniversum

stellaris

alger

stjärnhopar av kisel

galaxer

nebulosor

är en poet utan att veta vad en poet är

Det är ju också tacksamt så, att alla samtidigt är poeten. Möjligheten finns, åtminstone. Det är den ödmjukaste skriften. Världen darrar för dig, om du kan se det. Så försök att se det. Söderlund bär tiden inom sig, den som varit, den som är. Men Årorna i Flocktjärn är också privat, en samling dokumenterade intryck av vad det innebär att vara människa, diktare, med stark oro inför samtiden; även nåden står och darrar.

Boken blir en geografi i två lager, det ena över det andra, och ett över det rena, obarmhärtiga vackra i tystnadens av just tystnad tyngda skogar, och ett i den juvelprydda staden, högre upp, en levande marmor, ett sätt att se den natur som vi själva har byggt. Poeten missbrukar emellanåt ordet "rymden" som vore det en magisk backdrop vars kvaliteter tillfaller besvärjaren. Så är det nu inte, men övergångarna mellan skog och bryn, sly och fält, gärde och äng, gård och farstu är väsentliga hållpunkter i diktens schema. Mellan landet och staden, två förälskade. Dessa övergångar eller rörelser fortsätter in i litteraturen och utgör sedan sedimenten som vi andra bygger vidare på. Men här, i staden, rör sig Söderlund långsammare och registrerar sämre, en kan se att han kommer norrifrån. Men det är en komplimang.

Kanske är det tydligast i den alltför pastorala passagen om förlossningen in i Skåne, som vore det något slags Knausgårdskt gömställe i ett annorlunda ljus än i det förpuppade Stockholm, där kulturmännen parasiterar på varandra och myndigheterna står i vägen för allt och alla. Här blir boken ett slags Vår fader inifrån kansliet på författarförbundet. Ett förtvivlat dra åt helvete.

Årorna i Flocktjärn bör läsas och läsas om. När min dotter blir lite äldre, vill jag läsa den för henne. Sällan kostar det på så att se en människa, genom sidorna av en vidunderlig bok, men det finns inget hat.