Kultur & Nöje

Mia Gröndahl: "Rädslan är åter i Egypten"

Kultur & Nöje
Mia Gröndahl i havet av glada demonstranter efter beskedet att den egyptiska presidenten Mubarak avgått. Februari 2011, i närheten av Tahrirtorget, Kairo.
Foto:
En pojke håller fram ett plakat mot Mubarak under de väldiga protesterna i Kairo under vintern 2011.
Foto:

I januari har fem år passerat sedan världens blickar riktades mot de växande demonstrationerna på Tahrirtorget i Kairo. Förändring blev det också, president Mubarak avgick i februari 2011 och nytt hopp föddes i Egypten. Kulturjournalisten Mia Gröndahl har länge delat sitt boende mellan Österlen och Kairo och var på plats under de dramatiska dagarna, själva sinnebilden för den arabiska våren. Men vad hände med drömmarna? Hur mår dagens Egypten?

Artikeln publicerades 19 december 2015.

Mitt i centrala Kairo ligger en stor grushög. Den påminner om en hopsjunken pyramid. För fem år sedan var grushögen högkvarter för NDP, exdiktatorn Mubaraks parti. Betongklossen stacks i brand under revolutionen och stod sedan kvar, som en sotig symbol av en störtad regim. I dag härskar makten från nya boningar. Valresultatet till det nya parlamentet visar att det kommer att bestå av anhängare till NDP, rika affärsmän och en hel bunt höga poliser och generaler, en församling vars överväldigande majoritet stödjer president Sisi. Efter fem år är cirkeln sluten och Egypten styrs på nytt av en diktatorisk regim. Vad finns då kvar av drömmarna från Tahrirtorget?

Vi som var med på Tahrirtorget kommer aldrig att glömma. Jag var själv där, bland hundratusentals människor som under det arton dagar långa upproret förvandlade torget till ett jämlikt mini-Egypten med plats för alla utom diktaturens anhängare. Män, kvinnor, gamla, unga, kristna, muslimer, rika och fattiga förenades kring kraven på rättvisa, bröd och frihet. Författaren Alaa al-Aswany, som tio år före revolutionen klädde av Egypten, dess skriande klasskillnader, allomfattande korruption och dubbelmoral, i den brokiga och rika romanen "Yacoubians hus", kände inte längre igen sina landsmän.

”Människorna jag såg på Tahrirtorget var nya egyptier, ett folk som inte hade något gemensamt med människorna jag brukade möta i mitt dagliga liv. Det var som om revolutionen hade stöpt om egyptierna och återskapat dem i en högre form”.

Euforin på Tahrirtorget, upplevelsen att låta sig uppslukas av en känsla som är större än en själv, att omfamnas av en rörelse som tidigare bara existerat som en overklig dröm, närmast en utopi, påminde starkt om en förälskelse. Och likt förälskade par som söker sig tillbaka till kärlekens magiska platser, fortsatte aktivisterna att återvända till Tahrirtorget efter Mubaraks fall, för att fortsätta protestera mot de militära efterträdarna, istället för att sätta igång med det tråkiga men nödvändiga jobbet att skapa en plattform och struktur som kunde ha bidragit till att drömmen om ett annat Egypten fått leva vidare och utvecklas.

Att gå från diktatur till demokrati visade sig vara långt svårare än man trott. Läkaren Mona Aboulghar upplever fortfarande att den 11 februari 2011, när Mubarak avgick, är den bästa dagen i hennes liv. ”Det var en ren och skär lycka”, säger Mona som firade dubbelt, eftersom hon råkar fylla år samma dag. Men Mona tror inte längre att Egypten kommer att bli ett fritt och demokratiskt land under hennes egen livstid.

”Det måste nog till fler revolutionära vågor innan vi uppnår våra mål”. Mona är engagerad i det egyptiska socialdemokratiska partiet som bildades efter revolutionen. Hon har haft fem år att fundera på varför revolutionen misslyckades. I likhet med många andra sekulära och moderna egyptier pekar hon på Muslimska brödraskapets oförmåga att rätt förvalta presidentämbetet och parlamentet, ett förtroende som gavs till islamisterna i landets första fria val 2012. Men Mona lyfter också fram den överdrivna skräcken för islamisterna, och bristerna som alla inblandade led av, den politiska omognaden, avsaknaden av erfarenhet, och inte minst hur svårt egyptier har att jobba i team; Egypten stod inför en historisk övergång och behövde en karta för färden, men folk agerade själviskt och satte sina egna behov i första rummet. Idag vill Mona satsa på att utbilda egyptierna. Analfabetismen är fortfarande hög, och skolan i Egypten är under all kritik. Men hon tänker också på vikten av politisk skolning.

”Jag missar aldrig ett tillfälle att tala med mina läkarstudenter och patienter om behovet av förändring, att frihetsmålen som sattes upp av revolutionen fortfarande väntar på att förverkligas. Men det är inte lätt att få folk att stå upp för sina rättigheter idag, de flesta skyr allt som har att göra med politik”.

Den politiska debatten lyser med sin frånvaro i dagens Egypten. En del menar att det finns inget politiskt liv över huvud taget, det som fanns är tystat. Som det var under Mubaraks tid. Och Sadats. Efter att president Morsi störtades av armén – med stort stöd av folket – i juli 2013, har antalet arresterade för sina politiska åsikter beräknats till över 40000 fram till nu. Majoriteten av de som tvingas uthärda de ofta vidriga förhållandena i Egyptens fängelser tillhör eller sympatiserar med det numera terrorstämplade Muslimska brödraskapet, men här finns även människorättsaktivister, regimkritiska journalister, frispråkiga författare och bloggare.

Häromdagen meddelade författaren Alaa al-Aswany på twitter att säkerhetsstyrkorna tvingat honom att ställa in ett framträdande i Alexandria. Tidigare har al-Aswany blivit förbjuden att skriva sin veckokrönika i dagstidningen Al Masry Al Youm, och är inte längre välkommen att framträda i den egyptiska statstelevisionen. ”Jag kan publicera mig var som helst i världen, men inte längre i mitt eget land”, sade al-Aswany nyligen i en intervju med franska tidningen Humanité. ”Det finns ingen åsiktsfrihet under Sisi’s regim, situation är värre än under Mubaraks tid”. Al-Aswany tillade att det enda utrymmet som finns kvar att fritt yttra sig på, är sociala medier.

Friheten att tala, sjunga och skriva utan rädsla för repressalier kände inga gränser på Tahrirtorget. Efter fyra decennier av påtvingad tystnad släppte revolutionen loss en flodvåg av kreativitet och vart man än vände sig på Tahrirtorget såg man människor som visade fram olika budskap, textade på allt från enkla papperslappar, kartongbitar eller mer proffsiga plakat. Jag fotograferade en ung kvinna som hängt sitt budskap kring halsen, för att händerna fritt skulle kunna vifta med Egyptens svart-vit-röda flagga. På den gula bröstlappen kunde man läsa: ”Varför är du fortfarande hemma? Är du inte också egyptier, som vi? Har inte du också förlorat dina rättigheter? Rädslans tid är över!”

Sedan general Sisi och armén tog makten för två år sedan lever Egypten åter i en tid av rädsla. Graffitin, som var en av revolutionens främsta uttryck för att sprida bilder och budskap, målades över av myndigheterna, en ny anti-protestlag infördes som förbjuder människor att samlas, och landets journalister vågar inte längre skriva något som skulle kunna misshaga president Sisi. Ibland blir regimens jakt på det fria uttrycket rent löjeväckande, som i fallet med den photoshoppade bilden av president Sisi i Musse Pigg-öron. Men president Sisi tyckte inte det var skojigt, och killen bakom tilltaget, värnpliktige Amr Nohan dömdes i oktober av en militärdomstol till tre års fängelse för ”uppsåt att störta regimen”. Jag minns hur muren kring presidentpalatset före Morsis fall var nedklottrad med hans porträtt, utrustat med både åsneöron och clownnäsa. Morsi lät det passera, men Sisi vill statuera exempel och avskräcka andra som funderar på upptåg som kan få folk att dra på mungiporna.

Situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna i Egypten befinner sig i ett krisläge, sammanfattar Human Rights Watch. Missmodet breder ut sig bland de som hoppades att revolutionen skulle leda till ett friare och bättre Egypten. Många som har råd funderar på att lämna landet, om man inte redan gjort det. Andra, som 29-åriga börsanalytikern Abeer Ahly, har slutat göra upp några planer för framtiden. När hennes lillebror gifte sig i förra veckan, rådde hon honom att inte skaffa barn. ”Vi rör oss snabbt utför, jag ser inga seriösa försök att lösa landets problem. Händer inget kommer ekonomin att kollapsa inom en snar framtid. Nu gäller det bara att ta en dag i sänder”.

I mörkret som sänkt sig över Egypten finns det trots allt ljusglimtar. Det finns egyptier som inte tänker låta den sittande regimen med general Sisi i spetsen begrava drömmen om friheten. Företagaren Hazem Monir är en av dem. Hazem lämnade inte Tahrirtorget under hela revolutionen; han var beredd att dö för sina ideal. Jag träffade Hazem den gången i ett enkelt läger - på en filt och ett plastskynke till skydd mot regnet – som han delade med 12-årig pojke som sett sin bror skjutas av militären. Vi talar om vad Hazem känner inför den 25 januari 2016, på femårsdagen av revolutionen. Är han besviken?

”Nej. Revolutionen gjorde mig till en bättre människa. Tidigare hade jag mest tänkt på mig själv. Men dagarna på Tahrirtorget när jag lärde känna alla sorters människor fick mig att allvarligt fundera på meningen med det hela, vad min uppgift är här på jorden, vad som är värt att leva för. Och det kan ingen ta ifrån mig.”