Kultur & Nöje

Thom Lundberg: "För vad sorg och smärta"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Thom Lundberg, född 1978 och uppvuxen i Osby, bor idag i Schweiz.
Foto:Martin stenmark
Thom Lundberg, född 1978 och uppvuxen i Osby, bor idag i Schweiz.

Debutromanen "För vad sorg och smärta" är ett lika mäktigt, som imponerande verk och kulturskribenten Jan Karlsson har inte läst en så övertygad debut sedan Alakoskis "Svinalängorna". Här rör vi oss den svenska romanska historien, men aldrig romantiserad.

Thom Lundberg

"För vad sorg och smärta"

(Albert Bonniers)

Thom Lundberg bokdebuterar med en rejält tilltagen roman, "För vad sorg och smärta". Den är skriven på en korsning mellan romani och svenska och är, även strikt språkligt, ett veritabelt kraftprov. Så snälla buron: efterfråga ingen ordlista. Här skapar ordvalen och meningsbyggnaden ett eget universum. Kollektivromanen möter släktkrönikan och förmodligen har jag inte sedan Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” på våra breddgrader läst ett så självklart och erfarenhetsmättat förstlingsverk.

Romanen täcker åren 1949-55 och i epikens mitt står familjen Klosterman som drivits bort från Jönköping och just installerats i en liten träkåk utanför halländska Siltebruk. En enkel stuga, men nästan ett eget hem. Där är fadern Amandus, allt mera försupen, uppgiven, självömkande. Den sjukliga modern Severina med musiken och sångerna. Och sönerna. Den allvarsamme Olof (ett slags moraliskt vaksam och varsam centralgestalt) och den vildare men samtidigt vekare lillebrodern Valentin.

Lillasyster heter just Syster, men hon är ute ur bilden. Barnavårdsnämnden tog henne tidigt till en fin familj i Borås. Sedan blev Severina, blott några och trettio, tvångssteriliserad. Den svenska politiken syns i bakgrunden; här förekommer exempelvis ett ”särskilt tattarregister”. Här märks inte minst fördomarna från majoritetssamhället, glåporden, misstron, öknamnen. Mobbningen. Ett konstant hot ruvar – ni är egentligen inte välkomna här, heller.

Samtidigt som Lundberg är lojal med den skandinaviska romska historien – han kan framstå både som representant och uttolkare – så saknas i det stora hela varje förskönande och romantiserat drag. Mellan Amandus och Olof vidgas klyftorna, avstånden. Och det är knappast självklart att författaren rakt av delar den romska heders- och hämndkulturen, tendenserna till tvångsäktenskap, allt det reglerade.

Att vara ”sann mot sitt ursprung” är både tema och credo. Men det andra finns hela tiden: konflikterna, tvivlen. Inte att förglömma knivslagsmålen, stölderna, det latenta och faktiska våldet. Den sporadiska skolgången. Frånvaron av böcker i släkten, läsande människor. Mannens makt över kvinnan, fast det är hon som – kanske – alltid egentligen bestämmer.

Detta är ingen manual, fast den ibland och i god mening har drag av skillingtryck. Först som sist är det riktig litteratur, vilken trots de didaktiska avsnitten framstår som djupt självmedveten och egenartad. En benådad berättare har trätt fram på den svenska litteraturscenen.