Kultur & Nöje

Thomas Nydahl: "Ett barn är fött på Sevedsplan"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö, bosatt i Kristianstad. Skribent och författare, med ett stort antal titlar på sitt cv.
Foto:Tommy Svensson
Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö, bosatt i Kristianstad. Skribent och författare, med ett stort antal titlar på sitt cv.

Ett liv och en stad som har genomgått enorma förändringar skildras i Thomas Nydahls självbiografi som också är tänkt att vara ett porträtt av en stad. Självutlämnande och insiktsfullt beskrivs Nydahls tidiga år i staden, men i samtidens mångkulturella Malmö går han vilse, menar kulturskribenten Annika Torstensson.

Thomas Nydahl

"Ett barn är fött på Sevedsplan"

(Occident)

”Malmö präglade mig för alltid. Malmö är också trettio år efter att jag lämnade staden mitt hjärtas hem.” Så inleds Kristianstadsförfattaren Thomas Nydahls nya bok. Han debuterade redan på 70-talet och har ett långt liv som författare och kulturskribent bakom sig, så det är med spänning jag som inflyttad Malmöbo börjar läsa denne frihetlige skribent. Och visst har han något att berätta, samt ett flyhänt sätt att göra det på, men delar av tankegodset lämnar mig ingen ro.

"Ett barn är fött på Sevedsplan" består av fristående texter som utgör pusselbitar i den större berättelsen. Kronologin är uppbruten; texterna rör sig framåt och bakåt i tiden på samma sätt som minnet brukar göra. Titeln ger en elegant ingång till flera viktiga teman i boken: Nydahls uppväxt med en religiös, psykiskt svag mamma, hans senare engagemang i extremvänstern och hans uppgörelse med det totalitära. Sevedsplan är en del i Malmö som idag förknippas med kriminalitet och problem vilket också skildras.

Nydahl berättar med stark närvaro om sin barndoms och ungdoms Malmö under 50-, 60- och 70-talen. Miljöerna, stämningen, tidsandan. De nybyggda förorterna, hemmafruarna, industrierna. Ett minne som återkommer i flera texter handlar om när den snart nioårige Thomas skickas iväg på ”vilohem”. Insiktsfullt och smärtsamt beskrivs hur barnet inte vet varför han är där, och den känsla han ännu inte kan sätta ord på: ångesten.

De personliga upplevelserna blandas med mer politiska texter, som i kapitlet "Vem sa att Malmö är en arabisk stad" där Nydahl skriver att en ”gammal frisinnad Malmöbo inte kan förväntas fungera i sammanhang där kvinnorna ibland täcker sig så extremt att det är burkans maximalism som gäller” och i "Två typer av invandring. Malmö i Birminghams efterföljd" där vi kan läsa att ”över hela Europa förekommer grova fall av övergrepp utförda av inflyttade muslimer”. Om Malmöförorten Bellevuegården, där Nydahl själv bott på 70-talet, ställer han sig frågan: ”Finns det alls några svenskar kvar?”. Om Möllevången skriver han i ett avsnitt: ”Här finns inte Malmö kvar. Här är det arabisktalande territorium”.

I det Malmö som Nydahl beskriver lever olika etniciteter i enklaver och har inget med varandra att göra. Han citerar statistik från dagstidningar och forskningsrapporter om utbredd arbetslöshet, svart ekonomi och misslyckad integration.

Jag är övertygad om att det inte är något fel på hans siffror. Problemet är att urvalet enbart belyser negativa sidor av det postindustriella Malmö, och – framförallt – att han misstänkliggör alla muslimer. ”Den islamiska kulturen är i sig ett problem”, skriver Nydahl. Flera av hans tidigare skrifter i ämnet citeras och recenseras på högerextrema webbsajter som Avpixlat och Motpol.

Jag kan inte låta bli att undra vad Nydahl, som säger sig vara emot extremism, tänker om det. De analyser av konsumism, globalisering och mångkultur som Nydahl gör i boken bygger på ett liv av ifrågasättande och sökande. Dock ställer sig författarens kategoriska uttalanden om muslimer och araber i vägen för min läsning, vilket är synd.