Kultur & Nöje

Tomelilla konsthall: Thomas Henriksson

konst Artikeln publicerades
Thomas Henrikssons bilder fungerar fantastiskt väl i Tomelilla konsthalls rum, anser recensent Isac Nordgren. 4 bilder
Foto:Sprisse Nilsson
Thomas Henrikssons bilder fungerar fantastiskt väl i Tomelilla konsthalls rum, anser recensent Isac Nordgren.

Städer och resor inspirerar Thomas Henriksson, sedan flera år bosatt i Berlin. Hans aktuella utställning på Tomelilla konsthall får konstskribenten Isac Nordgren att leta efter motiv bakom ytans rutmönster. Fascinerande.

Thomas Henriksson

"Singulariteter"

Visas på Tomelilla konsthall, till 6/11

Med ett enda undantag så har Thomas Henriksson skapat sina målningar på samma sätt. Genom att applicera enorma mängder av oljefärg på en duk och sedan, vått i vått, försökt att på fri hand rita upp ett rutmönster med hjälp av spacklar har han skapat ett tredimensionellt måleri på gränsen till skulptur.

Det är mäktiga och monumentala bilder, de största är 270 gånger 270 centimeter stora. Det går inte att kalla det ett rent abstrakt måleri för ögat letar hela tiden efter bilden bakom rutmönstret.

Det är som att försöka se en gestaltning genom en fasett eller ett prisma. I förgrunden ser vi ett fönster eller ett galler men vad är det som vi skönjer där längre in i bildrummet?

Henriksson vet inte själv, han kan bara se en liten del av bilden när han målar. Istället tvingas han själv att göra en eftertolkning av sitt måleri, att ha en kritikers öga.

Henriksson är uppvuxen i Kristianstad men har inte bott i Sverige på över tjugo år, i Berlin har han bott sedan millennieskiftet. Han inspireras av städer och resor. Hans titlar innehåller olika koordinater men också oftast en stad eller en färg, något som Henriksson ser i bilden. Det kan vara en känsla, ett ljus, ett minne.

Hans senaste målning "X.12.04 (L.A.)" är målad med pensel och är det där undantaget som jag nämnde i min första mening.

Anledningen är helt enkelt att de andra målningarna tar flera månader att torka och att Henriksson ändå ville göra någonting nytt för utställningen. Bilden består av rutor, som fönster i ett höghus, målade med svarta streck. Den är en förenkling av de andra målningarna men är på samma gång ett komplement.

Thomas Henrikssons målningar fungerar verkligen fantastiskt i rummet. Han har lyckats skapa ett fint samspel mellan ovan- och bottenvåning. Där nere hänger en serie målningar som är snarlika de där uppe men som får helt andra uttryck i de mörka rummen. Mitt på golvet, upplyst, ligger den blå målningen "L.02.04 (Hellblau)" som en vattenspegel.

Thomas Henriksson kallar sin utställning för ”Singulariteter” och visst klarar målningarna av att stå på egen hand. De blir som närbilder av pixlar där vi letar efter den där bilden, det förståeliga, bakom.

Det är som att ta sig närmare som betraktare i varje steg, från rummets konstruktion ner till varje målning, vidare till varje ruta och ner till varje prick av pigment. Men på samma gång som målningarna är enskilda enheter är de också tätt sammankopplade, som delar av en större helhet.

Man kan se Henrikssons utställning som en strävan efter det perfekta måleriet, men det är i den mänskliga oförmågan att skapa en exakt bild som målningens identitet uppkommer. Henriksson har reducerat sitt måleri till metod, till någonting biologiskt determinerat, men samtidigt så upplevs det som spontant och ursprungligt.

Det äger en fysisk konsekvens där Henriksson utmanar måleriets egen gravitation, där han brottas med färgens densitet, med handens möjligheter och begränsningar.