Kultur & Nöje

"Tusen och en natt": Blandad smakrik sagosamling

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Brandt Martinez i en musikversion av "Aladdin."
Foto:Cylla Von Tiedemann
Brandt Martinez i en musikversion av "Aladdin."

Den rödvita förpackningen är numera så välkänd att den lika gärna kan vara utan sin logotyp. Människor känner igen julklassikern ändå. Vi talar förstås om ”Aladdin”, en historia ur samlingsboken "Tusen och en natt". Kulturjournalisten Sigrid Nurbo serverar en ny smakbit ur Litteraturhistorien.

En lat och initiativlös pojke från arabvärlden fick ge namn åt det godis svensken äter på Jesus födelsedag. Varför? En teori som chokladdirektören Lars Rörström lagt fram i en intervju för Dagens Industri är att konsumenters alla drömmar ska slå in i och med chokladasken. Likt Aladdin genom lampan får sina önskningar uppfyllda finns här alla drömsmaker samlade i en kartong.

Någon dröm är och tros aldrig ”Tusen och en natt” ha varit i arabvärlden – tvärtom anses den låglitterär. Det är västerlandet som tagit samlingen till sig. Konsumenterna kan dock känna sig lurade på den arabiska konfekten då innehållet i ”Tusen och en natt” i sin helhet långt ifrån är producerat i ursprungsländerna. Några av samlingens mest kända berättelser så som ”Aladdin och den underbara lampan” och ”Ali Baba och de fyrtio rövarna” är nedtecknade av en fransman på 1700-talet då det orientaliska var på modet i Europa. Sagan om Aladdin hade fransosen hört en syrier berätta.

Dessutom har sagosamlingens originalberättelser – om det går att tala om sådana – censurerats flera gånger om. Vilda sexorgier på sagopalatsens innegårdar, samlag mellan slavar och tjänare, detta har i många fall ramlat ur berättelserna. Och i de fall sagorna adapterats för att passa barn har alla erotiska inslag förintats.

Att spåra originaluppsättningen i ”Tusen och en natt” är ett närmast omöjligt uppdrag, men sitt nuvarande namn fick samlingen på 800-talet, tror forskarna. De tidigaste samlade sagorna är dock från Persien (Iran) och 600-talet. Dessa berättelser bildade ”Hezar Efsane” (De tusen berättelserna). Därefter tillkom själva ramberättelsen där berättaren Scheherezade lyckas undvika sin egen avrättning genom att varje natt berätta sagor för sultanen. Hennes livräddningsmetod anses, liksom andra inslag i samlingen, vara hämtat från en indisk berättelse.

På 800-talet översätts ”Hezar Efsane” till arabiska och flera sagor från Bagdad lades till. Titeln ändrades, kanske för att jämna tal signalerar otur för muslimer. Samlingen fick sitt nuvarande namn: ”Alf Laila wa-Lailam” som betyder tusen nätter och en natt.

Den som klagar på att trillingnöten försvann ur Aladdinasken kan begrunda att innehållet i ”Tusen och en natt” radikalt stöptes om flera gånger fram till 1700-talet och att översättningarna, även därefter, varit ett enda virrvarr. Det räcker med att jämföra olika svenska översättningar för att se att de skiljer sig markant åt.

”Aladdin och den underbara lampan” med flera sagor, har – efter att de blivit så populära i Europa – hittat en väg ”tillbaka” till den arabiska publiken de aldrig varit skrivna för. De finns att läsa i nyare arabiska editioner. Vi får se om även den gula Paradisasken hittar till högtiden Eid al-fitr.

Artikelserie

Litteraturhistorien – del 5

Litteraturhistorien är en serie som är det den heter, personliga korta nedslag i litteraturens rika historia. Vi är nu framme vid lektion, förlåt, avsnitt fem och den här gången blickar kulturjournalisten Sigrid Nurbo på en välkänd historisk sagosamling.

Visa mer...