Kultur & Nöje

Vargåkra gård: Hertha Hanson och Pia Ingelse

Kultur & Nöje
Hertha Hanson: "#164" (2015)
Foto:
Pia Ingelse: "Red Leather" (2015)
Foto:

Två konstnärer delar just nu på utrymmet på Vargåkra konsthall. Konstskribenten Isac Nordgren ser Pia Ingelse och Hertha Hanson, vars verk spänner från sagoaktig känsla till landskap.

Hertha Hanson och Pia Ingelse

Visas på Vargåkra Gård, utanför Hammenhög, till 30/8

Artikeln publicerades 21 augusti 2015.

Pia Ingelse har i sin måleriserie skapat en egen narrativ värld, hennes bilder är som illustrationer ur en saga. En liten flicka klädd i vitt greppar ett stort svärd. En annan flicka, klädd i rött, har en mask för ögonen och håller i en stor pudel.

Det är tydligt att Ingelse har gjort iscensättningar som hon fotograferat av och använt som förlagor till sitt figurativa måleri. Jag tycker att det finns ett skimmer av reklambilder över hennes motiv som lyser genom även om bilderna är målade, och jag tycker framförallt inte att hon lyckas med sina ansikten.

Bättre är hennes två målningar i rött av hästar, de bär på något mer lyriskt och tvetydigt. Allra mest tycker jag dock om hennes skulptur, en hand som håller i en lång hårfläta. Här känns hennes uttryck mer direkt och eget.

Hertha Hansons måleri är vid första anblicken abstrakt men det är samtidigt ett strukturerat måleri. Hon deltog i förra årets samlingsutställning med samtida landskapsmåleri på Vargåkra, då med nästintill monokroma verk.

Nu är hennes landskap tydligare, som de skånska fälten utanför. I hennes kompositioner finns underliggande påverkan från arkitektur och geometri men det går också att skönja något bakom hennes slöjor av färg som påminner om en mer otämjbar och svårdefinierad natur.

Hanson skrapar fram mönstren i tydliga avsnitt och det är ett väldigt fysiskt måleri som hon ägnar sig åt, hängivet och påtagligt. Hon leker med förhållanden mellan det symmetriska och det asymmetriska, formernas olika densitet och transparens. Denna sköra balans återfinns i själva hängningen. En trio målningar som domineras av gult lyser ikapp bredvid varandra, i skarp kontrast till de kallare verken intill som domineras av en mörkt blå färg.

I utställningen finns också ett par målningar där Hanson undersöker en cirkulär rörelse, i synnerhet dras jag till ett verk där hon målat enbart med rött på en till stor del tom duk. Gesten inbjuder som till en öppning in i väggen, en portal mellan målningens fysiska ramar och bildens metafysiska egenskaper. Cirkelns rörelse återspeglas också i ett antal klotliknande skulpturer, skapade av remsor av duk.

Det är tydligt att det här är en process under arbete, inte lika precis som hennes andra verk, men det är en väg jag gärna vill fortsätta följa.