Kultur & Nöje

Viktor Banke: "Stegvis förflyttas vi bort från människovärdet"

Kultur & Nöje ,
Flyktinglägret i Calais, Frankrike, har vuxit i januari med flera containrar för boende. Nyligen har också ett större landområde rensats för att hindra flyktingar ta sig in i tunneln under kanalen.
Foto:

Var befinner vi oss nu? Juristen och skribenten Viktor Banke ser hur dagens språkbruk och nya regler på ett lömskt sätt förskjuter perspektiven åt ett håll där vi har varit och sagt att dit, dit ska vi aldrig återvända.

Artikeln publicerades 27 januari 2016.

I lördagens Dagens Nyheter intervjuades Hédi Fried, 91 år, som överlevde två koncentrationsläger. Hon är rädd för den ökade främlingsfientligheten, och för oviljan att ta emot flyktingar. Vi inte är fredade från möjligheten till en ny förintelse, menar hon, och förklarar hur det fruktansvärda kunde hända:

”Att tyskarna lyckades med förintelsen berodde på att saker hände steg för steg. Och du kunde aldrig gissa vad nästa steg skulle bli”.

Har vi tagit ett steg åt fel håll i vår syn på främlingar? Den som tvivlar kan titta på den senaste tidens språkbruk.

På Svenska Dagbladets kultursidor (15/01 2016) benämner professor Per Bauhn gärningsmännen (som misstänks vara från Mellanöstern och norra Afrika) vid de påstådda massövergreppen i Köln och Stockholm som ”stamkrigare” med ”sexuellt rovdjursbeteende”. Hela statens rättsordning är ”utmanad” heter det, och ”konfrontation mellan stam och stad” är nödvändig.

På Twitter (06/01 2016) insinuerar riksdagsmannen Lars Beckman (M) att ”infödda svenskar” är fredligare (än de misstänkta i Köln).

I GP (02/12 2015) betonar professor Lars Trägårdh att Sverige har större skyldigheter mot en fattigpensionär (ömkansvärd, singular) i Malmö än mot flyktingar från Syrien (plural).

Lyfter man blicken ser man ett Europa i full fart med att göra om samma misstag man samtidigt ångrar att man gjorde då. I Danmark har flera nattklubbar infört språkkrav för att utestänga asylsökande. I kommunen Randers tvingas nu skolor, efter ett beslut i kommunfullmäktige, att servera fläskkött, (som vissa danska skolor tagit bort från menyn av respekt för de muslimer och judar som inte får äta det). I går behandlades det av majoriteten stödda lagförslag som ska beröva flyktingar på värdesaker för att finansiera uppehället. Österrike har satt ett tak för antal flyktingar man tänker ta emot under 2016 och Ungerns premiärminister Orbán överväger fler stängsel. I walesiska Cardiff tvingas asylsökande bära synliga armband (som inte går att ta av) för att överhuvudtaget få mat, och i franska Calais tvingas flyktingar leva under fruktansvärda förhållanden i stora läger.

Har vi inte varit här förut? Är vi så immuna mot rasism att vi kan tillåta oss att föra en politik som slår främst mot människor med annan härkomst, rösta på rasistiska partier, och ändå känna oss trygga i att det ofattbara inte kan hända igen?

Den stegvisa förskjutningen är lömsk. Det som nyss verkade främmande tycks nu vara en nödvändig förändring, medan det som nu är främmande snart ska framstå som rimligt. All förändring kan rationaliseras, så länge den föreslås vid rätt tidpunkt.

Att stänga landet för krigsdrabbade barn utan id-handlingar låter sig till exempel inte göras från det steg där världen sörjer en liten pojke som spolats upp på europeisk strand. Nej, ett sådant ingrepp kräver ytterligare några steg.

Samtidigt som dessa rader skrivs frågar sig Ulf Kristersson (M) öppet om det är ”rätt och riktigt” att nyanlända ska ha samma tillgång till välfärd som de som ”bott här länge”. (Han nämner ingenting om den välfärd som tillkommer nyfödda, man får anta att han syftar på invandrare). Innan jul underströk Socialdemokraterna angående flyktingsituationen att man får sina rättigheter först när man uppfyllt ”sin plikt”. Vi mot dem, mer åt oss. Och magkänslan, som tidigare hade reagerat mot det uppenbara felet, tvekar plötsligt. För är det ändå inte rimligt att vi ska ha mer, vi som bidragit till samhället en tid. Vi… svenskar?

Armband för att få mat, det har ju alla som reser All inclusive också, varför skulle det vara kränkande för flyktingar? Och hur ska man annars kunna veta vem som har rätt till mat? Att ta pengar och saker från flyktingarna när de kommer till Danmark, är inte det bara samma sak som med socialbidrag i Sverige? De afghanska barnen utan id-handlingar kan väl bara söka asyl någon annanstans?

Så är vi plötsligt på nästa steg, yrvakna, och förstår inte vad som var så märkligt med det som nyss var så märkligt. Som att vada rakt ut i strömt hav och sedan blicka mot stranden efter en stund: ingenting har hänt, tror vi, men befinner oss ändå på en ny plats. Den svenska välfärden åt svenskarna, ja vadå?

När vi anlägger ett rimlighetens, rättvisans perspektiv utan att samtidigt beakta människovärdet, sviker vi det facit historien givit oss. Vördnad för människovärdet kräver att vi kan ge utan att få.

Var befinner vi oss nu? Vi står i alla fall inte i närheten av där vi stod vid valet 2014, eller i september 2015. Det går att höra rösterna från näraliggande steg genom historiens labyrint. Argumenten för restriktivitet i riksdagen i februari 2016 kommer delvis att vara samma som argumenten för restriktivitet i riksdagen under den stora flyktingdebatten i februari 1939.

Och medan vi ljudlöst och stegvis förflyttas, bort från människovärdet, mot nytta och nödvändighet, bleknar minnet av vad som nyss var normalt, och vad som dessförinnan var självklart, och vad som en gång för längesedan, på förekommen anledning kort efter andra världskriget, skrevs ned som en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Lite mer

Plus/minus

+

Samar Yazbeks viktiga vittnesmål från syriska inbördeskriget, ”Resa in i tomheten”. Nattsvart, välskrivet och så otroligt viktigt.

Den med tiden uteblivna upprördheten över det fasansfulla kriget i Syrien. Det blir inte mindre fasansfullt för att vi vant oss vid vetskapen om att det pågår.

Läs mer

Onsdag är kultursidans nya krönikedag. Med början idag publiceras en krönika på den här platsen var onsdag fram till sommaren. Tre skribenter delar på uppdraget.

I dag skriver Viktor Banke, jurist och frilansskribent, uppvuxen i Åhus, bosatt i Stockholm.

Visa mer...