Kultur & Nöje

Werner Aspenström: "Samlade dikter"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Werner Aspenström föddes 1918 i Norrbärke i södra Dalarna och avled i januari 1997. Han debuterade 25 år gammal 1943, och fick sitt genombrott några år senare med diktsamlingen "Skriket och tystnaden".
Foto:

När mörkret har tagit det nya året i sitt grepp läser kulturskribenten Ingrid Elam Werner Aspenströms dikter i en ny samlingsvolym och känner att hans ord talar till vår oroliga tid. Här finns en tilltalande lågmäldhet och ett försök att hitta motbilder som inger hopp.

Werner Aspenström

"Samlade dikter 1943-1997"

(Bonniers)

En dag när tillståndet i världen är ovanligt dystert kommer Werner Aspenströms "Samlade dikter 1943-1997" med posten i ett varmt gult bokband. Jag bläddrar och hittar genast en gammal favorit:

Oändligt länge stod en man i en gränd på Kreta

och dängde en liten bläckfisk mot en stenmur,

först för att avliva,

sedan för att möra sin hårdtuggade kvällsvard.

I Europa har stora förändringar ägt rum,

en ny flagga hissats.

Om läget i Melancholia, ett land utan flagga,

är jag bättre underrättad.

Jag brukar fråga hemkomna resenärer

om de sett en man i svart basker

med en liten bläckfisk i handen

framför en stenmur.

Många har sett honom.

Han står fortfarande kvar,

säger de.

Dikten finns i "Ty" från 1993, men den skulle kunnat stå i nästan vilken som helst av Aspenströms 17 diktsamlingar, utom kanske i de första mer utpräglat 40-talistiska, som "Skriet och tystnaden", där en surrealistiskt färgad stil ger uttryck åt tidstypisk vanmakt. Men från "Snölegend" (1949) finns den där, den omisskännligt stillsamma tonen, det låga, jämlika perspektivet, precisionen i ordval och komposition. Och de många lagren av mening i den skenbara enkelheten.

Kreta, Grekland, kulturens vagga, ligger i spillror, men en murbit stor nog att möra en bläckfisk finns kvar, och han som mörar har stått där sedan urminnes tider. En dikt om vikten av att hålla på tills något blir tillräckligt bra, en dikt om vad det konstnärliga skapandet kräver, men också om det som består i all sin oansenlighet.

Aspenström rörde sig tidigt bort från 40-talets ångestdiktning, inte för att han var den gladaste i sin generation, utan för att ”Den som söker en mening/ finner två meningar”. Han söker efter motbilder som kan inge om inte hopp så något slags förtröstan:

Liknar du jorden vid ett slagfält

liknar jag dikten vid ett marketenteri,

en bespisning i det oföränderligas utkant

Mot skyskrapor och Kölnerdom ställer han bergens sluttningar där herdar ropat på sin flock i många tidsåldrar. Den mest kända av de dikter där Aspenström hyllar ”konsten att stanna och äta tyngd” är nog ”Ikaros och gossen Gråsten”:

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros

önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,

gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.

Men det finns gott om stenar i hans verk. Nu när jag läser det i ett svep ser jag dem överallt, även när Aspenström samtalar med andra diktare, som i den sena "Om hon från Polen" (Aspenström nämner inte nobelpristagaren Szymborska, dikten ska ju hålla även för dem som inte känner till eller minns hennes namn):

Om hon från Polen vore här just nu

kunde vi tala om stenarna och deras släktingar.

Otillgängliga, skulle hon klaga,

Öppnar inte när vi knackar på!

Ibland! Skulle jag då invända.

Lågmäldheten skymmer ofta det utopiska hos Aspenström, som tar sig uttryck i lovsång till det bestående, vilket redaktören Hans Isaksson med all rätt lyfter fram i sitt fina förord. Isaksson pekar till och med ut en rad som väger mest av alla de rader som äter tyngd: ”Jag anser freden vara vår största tanke”. Den står i diktsamlingen "Trappan" från 1964, krig pågår i världen.

Aspenström hittar den största tanken längst nere vid marken, bortom stridslarmet, bland hundarna. Hästar förknippas med tennsoldater, men han lever bland hundarna. De kan vara hundarna i helvetet där det Danteliknande diktjaget måste förbli när han inte kan följa henne som träder så lätt på marken uppför själarnas berg. Och den som inte håller hund har ändå träskor: ”De står vid dörren och skäller”.

Det låga perspektivet är i själva verket förutsättningen för att det eviga och bestående ska kunna uppfattas, ”Du måste öva dig i det verkliga” säger diktaren till sig själv och oss utan att för den skull förenkla verkligheten. Få diktare i Aspenströms generation har haft en sådan tilltro till drömmen som kunskapskälla, de flesta av hans dikter återger intryck och upplevelser av natur, av möten, av samtal, och gränsen mellan dröm och verklighet är inte avgörande.

I dikten ”Ode till Riksmuseet” uppmanar diktjaget läsaren att ta bussen dit! Så mycket finns att se på museet, ”Nätgiraffen är inte för hög, /flatlusen inte för låg”, diktjaget leder oss från monter till monter, till de mörka salarnas skåp där de utmönstrade tynar och tappar sina fjädrar. Och så kommer eftertanken i versaler: ”MEN OM DET ÄR EN DRÖM?” Ändå: ”Vilken lyftkraft i de fjättrade vingarna!” Det gäller att passa på medan vi är där, ”Snart är du inte här”, och drömmen är en verklighet så god som en annan.

Aspenströms allra sista diktsamling "Israpport" färdigställdes när han låg döende på sjukhus. Det finns ingen trosvisshet i dessa sista dikter heller, ”Evigheten har inte ändrat sig mycket/ sedan jag sist hade den i tankarna”, men fortfarande en svag men hörbar lovsång, till hustrun som kommer till honom med nybakat bröd. Och nu hittar jag den inte längre, diktraden om hur kort och ändå fullt av tröst livet är från födelse till död, men jag vet att den finns någonstans: ”Din navel är ett sår som läkts”.

Aspenström debuterade under Andra världskriget; han kom tidigt att hitta en strimma ljus där andra såg idel mörker. Hans tilltro till att det finns något som trots eller på grund av sin oansenlighet består, freden och brödet, gör honom tidlös och därmed till en poet för vår egen oroliga tid. Han ger hopp om att stenarna någon gång öppnar när vi knackar på.