Kultur o Nöje

En både lockande och realistisk idé

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Ett av Willie Weberg utställda verk.
Foto:Gert Germeraad/ÖSKG
Ett av Willie Weberg utställda verk.

Samlingsutställningen "Ett österlenskt önskemuseum" på Tjörnedala konsthall vill återuppliva idén om en permanent plats där verk av konstnärer med en nära koppling till Österlen kan visas för allmänheten.

”Ett österlenskt önskemuseum”

Upp emot 60 verk av 26 konstnärer.

Tjörnedala konsthall, visas t.o.m. 18/12.

Förslaget från utställningens initiativtagare, konstnärerna Bo Hultén och Gert Aspelin, är att inhysa ett mindre museum på exempelvis Österlens museum eller någon av Tjörnedalagårdens andra byggnader. Här skulle man kunna visa mindre utställningar som skiftade för varje år. Idén är både lockande och realistisk. Idag finns ett liknande rum i Tomelilla konsthalls nedre våning där verk ur Tomelilla konstsamling visas, och urvalet byts en gång om året för att ge variation i det som visas. Ystads konstmuseum har en samling som är inriktad på konst med relation till Skåne och Danmark och som visas på museets andra våning. Men till skillnad från Tomelilla och Ystad så saknar Simrishamns kommun en motsvarande plats att visa sin konstsamling.

Utställningen på Tjörnedala konsthall kan ses som en aptitretare, en uppvisning av vilka skatter som finns att välja bland. Här blandas välkända namn som Ola Billgren, Tora Vega Holmström, Ellen Trotzig och Curt Asker med flera konstnärer som tidigare var okända för mig. Redan här lyckas alltså utställningen med sitt kanske främsta syfte - att lyfta fram konstnärskap ur tidens glömska.

Gert Aspelins farfar Karl finns representerad liksom hela konstnärsfamiljen Billgren. Här finns fyra av Grete Billgrens säregna teckningar och två målningar av maken Hans. Den sena målningen "Om våren" är en av utställningens verkliga höjdpunkter, en abstrakt naturbild i blå toner uppbyggd av hundratals frenetiska penseldrag. I målningens mitt lyser ett gult stråk genom bildytan som en öppning in mot djupet, brinnande som solen själv. Familjens mest berömde medlem, sonen Ola, är representerad med fyra små tryck som sträcker sig från tidigt sextiotal ända fram mot millennieskiftet.

Andra höjdpunkter i utställningen är Tora Vega Holmströms tre expressiva bidrag och Karin Perssons två sirliga trägravyrer som hänger intill. Jag tycker mycket om Henry Maynes idylliska målning ”Interiör med blå dyschatell” och Greta Ehrnbergs närmast kubistiska experiment ”Kortlek” liksom Osvald Larssons suggestiva ”Skåpet” och Ellen Trotzigs kraftfulla ”Utsikt från Stenshuvud”. Emellanåt är det svårt att följa utställningens tematik som i Willie Webergs ”Natt i Antarktis” men det är en fantastisk målning. Weberg, som jag inte tidigare var bekant med, är en mästerlig modernist och i sitt andra bidrag ”Havskust” accentuerar han vattnet, marken och hustaken som om landskapet precis stigit upp ur intet. Hans bildspråk är lika reducerat som självklart, en perfekt balans mellan färgens lätthet och kropparnas tyngd. Det finns en direkt exakthet i Webergs uttryck vars illusoriska kvaliteter han själv slår sönder genom att låta färgen bli form och sedan återgå till att bara vara färg.

Det som jag tycker känns mest lockande i Aspelins och Hulténs förslag är deras krav på att ett framtida utställningsrum måste vara flexibelt. På Ystads konstmuseum är samlingarna mer statiska och på Tomelilla konsthall hänger urvalet alltför undanskymt. Tanken på ett rum där man har ett mer samtida sätt att se på den äldre konsten, exempelvis genom olika kuratorers ögon, känns spännande. Utställningen på Tjörnedala konsthall ger en föraning om vad ett sådant framtida utställningsrum skulle kunna innehålla.