Kultur o Nöje

En platt och torftig karta

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Sigge Eklund och Alex Schulman.
Foto:
Foto:

Om Alex och Sigge verkligen vill förstå sig själva istället för att bygga sina varumärken, så måste de rita om kartan på riktigt, skriver Aase Berg som läst duons andra gemensamma bok.

Rum

Författare: Sigge Eklund och Alex Schulman

Förlag: Bookmark

Det finns två spår i dagens personliga varumärkesbyggande. Det ena är att visa hur lyckad man är. Det andra är att blotta sina svagheter. Effekten blir bäst om man gör det i kombination.

Alex och Sigge är yrkesmässigt lyckade, men de har också outat sina svagheter i medierna och visat att de är känsliga killar. Efter att ha drivit sin podcast i fem år och bland annat givit ut boken ”Tid” tillsammans, kommer de nu med en bok om sina egna neuroser.

”En roadtrip genom psyket” är en bra undertitel, för här går det snabbt. Det är motsatsen till psykoanalysens djupa borrande och associativa långsamhet. Det är som att parkera med bilen lite varstans utan att stanna längre än en dag, och göra nedslag på random platser i själsliv och personlig historia.

”Rum” är alltså en ytlig bok, trots att den handlar om djupa sår. Det vore naivt att tro att de här grabbarna når sanningen enbart genom att vara flyhänt sanningsenliga. Så enkelt är det inte att bli en mogen människa. Detaljerna är visserligen intressanta ibland, men helhetsbilden saknas.

I brist på andra sammanfogande mönster blir den platta kartbilden torftig. Ibland känner jag igen mig, men jag vet inte vad jag ska göra med den informationen. Konstatera att vi alla är människor med våra sorger och svagheter? Det vet jag ju redan alltför väl.

Hur som helst är Sigge en bättre författare än Alex. Han har större djup och en förmåga att vara visuell och drömsk och att ibland gestalta ovanliga stämningar istället för att bara beskriva dem, och han släpper inte ämnena lika snabbt när de börjar brännas.

Jag roas särskilt av hans idiotiska försök att som ateist förstå sig på präster, och han tror verkligen att han lyckas komma överens med deras världsbild medan jag själv sitter och skrattar för att han låter sig luras av precis samma argument som intelligenta kristna har använt i alla tider – de behöver bara låtsas att de liksom inte riktigt tror på gud egentligen, men ändå försöker förstå vad gud är. Nej du Sigge, det är inte gud du ska försöka förstå, han är nämligen inte, precis lika lite som det är någon idé att försöka förstå en enhörning. Det intressanta är varför vissa människor behöver och vill tro på enhörningar.

Jag kan tänka mig att Alex blir kränkt och avundsjuk när hans polare konstateras vara en strået vassare författare, men det kommer han bara att må finfint av. Här är nämligen ett av Alex bästa bidrag till boken – hans analys av kränktheten som snuttefilt: ”Själv är jag aldrig så lugn som när den väller över mig, kränktheten, för det är jag, ingenting känns tryggare än att vara mitt i ett skov av kränkthet”. Detta är han inte precis ensam om, och det är en insikt som, om den hade drivits ett steg längre, skulle ha haft viktig samhällspolitisk bäring.

Ett annat av Alex kapitel handlar om en alkoholindränkt Finlandsresa där homosocialiteten mellan de båda vännerna långsamt börjar naggas i kanten. Här får han verkligen fram känslan av förvirrad meningslöshet. Det är en otäckt depressiv och samtidigt rolig text.

Min slutsats av den här boken är kanske inte riktigt vad författarna tänkt sig – jag antar att de vill framstå som sympatiska genom att visa sina sköraste och fulaste drag – men jag blir snarare frustrerad över att de inte ser skogen för alla träd. Att läsa ”Rum” är lite som att gå på mindfulness för att bota sin utmattningsdepression, istället för att göra rent hus med påtvingat livspussel och usla arbetsvillkor. Djävulen bor i detaljen. Och detaljen är: den apolitiska individualismen. De hade kunnat må bättre om de förstått det samhället som format och formar dem.

Så nästa gång vill jag läsa en analys som förhåller sig till den sjuka sociologi och samtidspolitik som gör oss olyckliga och neurotiska. Det kanske är att hoppas på enhörningar, men ändå: om Alex och Sigge verkligen vill förstå sig själva istället för att bygga sina varumärken, så måste de rita om kartan på riktigt. De kommer inte att komma vidare i självkännedom med mindre än att de gör kartan tredimensionell. Ingen människa är en ö.

Fakta

Alex & Sigge

Namn: Alex Schulman.

Född: 1976 i Hemmesdynge i Skåne.

Böcker i urval: ”Skynda att älska” (om pappan), ”Glöm mig” om mamman, samt ”Tid”, tillsammans med Sigge Eklund.

Kuriosa: Har varit programledare i ”Paradise Hotel”.

Namn: Sigge Eklund.

Född: 1974 i Stockholm.

Böcker i urval: Roman-debut med ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”. ”In i labyrinten kom 2014”. ”Tid”, tillsammans med Alex Schulman.

Kuriosa: Grundade Vulkan tillsammans med bland andra Linda Skugge.

Första meningen i ”Rum”: "Vi har varit vänner i tio år."

Visa mer...