Kultur o Nöje

Ett måleriskt mikrokosmos

Kultur o Nöje
Line Bergseth: "Fotosyntes 1" (2016)
Foto:
Line Bergseth: "Fotosyntes 9" (2017)
Foto:

Norska konstnären Line Bergseth inleder utställningsåret på Olseröds konsthall, genom studier av blommor och ljus. Konstskribenten Isac Nordgren reste sig dit.

Line Bergseth

"Botanicum"

Visas på Olseröds konsthall, till 9 juni

Artikeln publicerades 26 april 2017.

Olseröds konsthall har nu drivis i paret Mörners regi i drygt ett år. Axel Mörner, som tidigare varit gallerist i Stockholm, och hans fru Anette visar konst halva året fördelat på tre utställningar i den fyrlängade skånegården som också är deras hem. Delen av gården som utgör själva konsthallen har även tidigare använts för utställningar. Sommaren 2015 fylldes lokalen av konstnärer från Berlin som gästade Maglehem och Olseröd och innan dess huserade Galleri Klara Hill i de vackra rummen.

Utställningsåret på Olseröds konsthall inleds med en separatutställning av norskan Line Bergseth. Utställningen kallar hon "Botanicum" vilket för tankarna till ett växternas museum, en trädgård klassificerad och inrutad. Referenserna till Carl von Linné är både oundvikliga och medvetna. Det är något som Bergseth tidigare har använt sig av och hennes hittills största utställning var också på Nationalmuseum i Stockholm i samband med Linnés 300-årsminne.

Line Bergseth har tidigare gjort stora installationer med levande blommor i en ambition att ta in naturen från utsidan in i utställningsrummet. Det är något som hon har lyckats bra med, och hon använder liknande grepp i den här utställningen, som i installationen "Blomsterglob". Bergseth har även gjort ett antal kuddar med naturmotiv, där gränsen mellan konstverk och butiksföremål suddas ut på ett inte helt oproblematiskt sätt. Motiven på kuddarna är hämtade från en resa som Bergseth gjort till Svalbard, och återfinns i en pågående svit med abstrakta akvareller, två stora bilder i rummet och tre små vid konsthallens entré. Landskapen är målade ur minnet. Penseln söker inåt efter upplevelsen och uppnår något allmängiltigt, en form av inre landskap.

I utställningen finns upp mot ett femtiotal "blomsterporträtt", små oljemålningar som ger utställningen ett plottrigt intryck. Jag tycker att utställningen hade blivit mycket starkare om Bergseth inte hade fyllt varje vrå av utställningslokalerna med verk. Hon borde istället satsa på sin nyaste svit, som hon kallar ”Fotosyntes”. Det är ett mer stringent, närmast vetenskapligt måleri som får mig att tänka på yngre konstnärer som Viktor Kopp och Eric Length. Bilderna vibrerar av spänningen mellan angränsande färgfält som flyter in i varandra, i ett måleriskt mikrokosmos.