Kultur o Nöje

Intiman, Malmö: "I väntan på Godot"

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Göran Dyrssen och Tom Ahlsell som de båda uteliggarna Estragon och Vladimir, med slavdrivaren Pozzo (Fredrik Gunnarson) bakom sig.
Foto:Emmalisa Pauly
Göran Dyrssen och Tom Ahlsell som de båda uteliggarna Estragon och Vladimir, med slavdrivaren Pozzo (Fredrik Gunnarson) bakom sig.

Premiären var i oktober, men till slut kom kulturredaktören Sune Johannesson iväg till Malmö för att se Becketts klassiker "I väntan på Godot". Det var det värt.

"I väntan på Godot"

Av:

Samuel Beckett

Regi:

Carl Kjellgren

Scenografi & kostym:

Ilkka Isaksson

scen:

Göran Dyrssen, Tom Ahlsell, Sven Boräng, Fredrik Gunnarson och Lars-Göran Ragnarsson.

Spelas

Intiman, Malmö till 28/12

Två män väntar vid ett till synes dött träd. Inget händer. Men de kan inte lämna, de väntar ju på Godot. Ja visst ja.

Samuel Becketts drygt 60 år gamla pjäs är med rätta en modern klassiker om... ingenting. Och därmed allt. Själv menade han att det är en pjäs där inget händer. Två gånger. I första och andra akten.

För mig var det just en 70-talsuppsättning av den här pjäsen på Göteborgs stadsteaters lilla scen (Studion, vill jag minnas) som fick mig att på allvar tro på teatern. Jag var ung och det mesta jag tidigare sett tyckte jag inte angick mig, det var för stort, för stelt, för traditionellt. När jag så en kväll besökte den lilla salongen möttes jag av en scen med endast ett par slitna skor. På sätt och vis är det med dem jag fortfarande går på teater.

När Malmö stadsteater väljer att åter ta upp Godot, trots att den spelats på en rad scener i Sverige var det längesedan den sattes upp av Malmö stadsteater, sker det genom en trogen och följsam version med fokus på och plats för personerna och dialogen.

Ute i den kyliga tisdagskvällen, ovanför Intimans entré, lyser den röda lampan och jag förstår varför. Det här är en bra och angelägen uppsättning med stark närvarokänsla. Humorn bor granne med sorgen och allvaret.

Vilka är de båda väntande huvudpersonerna Estragon (Göran Dyrssen) och Vladimir (Tom Ahlsell)? Trashankar, luffare, hemlösa, kriminella, fattiga... alltihop. Vi vet inget om deras bakgrund. Jo, Estragon säger att han varit poet och det framkommer att han har suttit i fängelse någon period. Oavsett vilket saknar de båda plats i det etablerade samhället, men tillsammans får de tiden att gå lite fortare.

De är två vänner som bråkar och kramas, säger att de ska gå skilda vägar men ses likväl var dag. Hur länge har detta pågått, en månad, 50 år? Ingen vet, inte ens dom själva.

Det är definitivt ingen småmysig idylltillvaro Beckett skriver fram, trots humorn och de många vasst träffsäkra replikerna. Föreställningen döljer inte heller eländet, vilket ger allt – även humorn – en drabbande tyngd. Här är hungern, fattigdomen, osäkerheten och våldet som hotar dem båda och som drabbar Estragon om nätterna.

Det största avbrottet i händelselösheten står ett annat udda par för, de drastiskt absurda gästerna Pozzo (Fredrik Gunnarson) och Lucky (Sven Boräng) som plötsligt ramlar in i landskapet, den förste som herren med ett rep om slavens hals.

Herren och slaven – en obehaglig bild av då- och nutid. En har allt, en inget. En bestämmer, en lyder. Samtidigt sitter de ihop, ingen av dem är något utan den andre. Stor komik, stor tragik.

Första akten är briljant, med spets och nerv och ett spel på scen som gör att pjäsen talar både om och till vår tid. Estragons & Vladimirs ovissa väntan ställer eviga frågor om livets mening, tid och mänsklig frihet. Andra akten lyfter inte till samma nivå, behövs den egentligen?

Jo, för två saker. Dels för att visa hur väntan är ett pågående stadium, en förändring lär vi få vänta på. Dels för Pozzos berömda monolog om tiden, bland annat med den odödliga bilden om kvinnan som föder gränsle över graven.