Kultur o Nöje

Josefsson kör vilse i Skåne

Tv-krönika Artikeln publicerades
Kånna skola i Ljungby brann ned efter att ha föreslagits av kommunen som akut flyktingboende. Ur veckans program av Uppdrag Granskning.
Foto:

I veckans Uppdrag Granskning undersöks de åsikter som ligger bakom de många attentaten mot flyktingboenden. Kulturredaktör Sune Johannesson ser sin egen trakt på Svt:s bästa sändningstid och förvånas över hur ett granskande program kan bli en megafon åt mörkret.

Min by var med i Svt i onsdags kväll. Det är snövit vinter och Uppdrags Gransknings reporter Janne Josefsson letar sig fram i den mellanskånska landsbygden efter ett av de flyktingboenden som i höstas utsattes för brandattentat. I huset fanns åtta ensamkommande pojkar och två anställda. Tio människor, vilket gör attentatet till ett mordförsök som Höörspolisen inte har en aning om vem som är skyldig till.

Lyckligtvis upptäcktes branden tidigt och släcktes. Varken byggnad eller människor kom till skada, förutom mentalt. Någon har önskat ta livet av dem, klart att sådana erfarenheter sätter spår i det inre.

Uppdrag Gransknings tema denna onsdagskväll (Svt1, 2/3) är de många attentaten mot flyktingboenden, både sådana som tagits i bruk och planerade. Josefsson rullar runt på landsbygdens vägar och in i små byar, han möter personal, poliser, politiker, grannar och rasister. Då och då tänds en tändsticka och vi får lyssna till hetsande facebooksinlägg eller intervjuer med hatfulla rasister (som givetvis inte anser sig vara rasister utan svenskar som har rätt att säga vad tusan dom vill).

Vad för nytt lär jag mig?

Att det finns rasism i vårt land, att grannar är rädda, att nätet rymmer hatiska spyor, att politiker kan mumla och poliser har svårt att hitta förövare? Nä, intet nytt där.

Efter en knapp timmes program, mest från den skånska landsbygden, har jag en kraftig bismak. Här finns inga journalistiskt förankrade avslöjanden och granskningar, däremot har jag fått ta del av en massa vedervärdiga rasistiska fördomar (som givetvis inte är fördomar utan åsikter som svenskar har rätt att yttra). Varför får alla dessa män (ja, nästan uteslutande män) i detta sammanhang ge uttryck för allt sitt hat, ljuga och framställa medmänniskor av annan bakgrund som värsta förövare? Varför ska hatet och hoten ges så mycket medieutrymme? Vad finns det för mig att lyssna till?

Inget. Jag vill istället lära mig mer och förstå vad som bygger en bättre värld, inte ägna tid, energi och tankar åt män som inte är intresserade av något annat än att ensidigt peka ut ”de andra” som syndabockar och odla sina okunniga fördomar.

Hur kan landets ledande program inom granskande journalistik vara så passivt okritiskt och ge okunskapen all denna tid? Varför inte undersöka kostnaderna för dessa sorgliga attentat? Varför inte nyansera debatten? Varför inte lyssna till de drabbade? Varför inte ge relevanta och värdefulla motbilder (endast i Höör finns till exempel en mycket livaktig generös och framåtsyftande verksamhet med mötesplatser mellan alla kommunens invånare, gamla som nya)?

Efter programmets timma fortsätter jag läsa ur den färska antologin ”Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria”. Här berättar kvinnor med rötter i andra länder om sina svenska liv.

Även här möter jag rasismen, fast berättad ur de drabbades position. Och jag lär mig något genom att möta verkligheten ur deras perspektiv. Jag ser. Jag inser. Jag blir rikare.

Det är dessa röster jag framöver tänker lyssna till, inte mörkrets män som endast göder än mer mörker.