Kultur o Nöje

Konst som kravlar sig in under skinnet

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
"Figur med släp". Ellberg har arbetat med nylonstrumpor som material sedan 90-talet.
Foto:Tord Lund
"Figur med släp". Ellberg har arbetat med nylonstrumpor som material sedan 90-talet.

Carin Ellberg gör skulpturer av strumpbyxor och järntråd. Hon drar in det kroppsnära och intima i Kristianstads konsthall, använder leksaker och hundhår i sina monumentala verk. De akvareller hon visar har mjuka linjer som av vatten och hud.

"Mother of Pearl and followers"

Carin Ellberg, Kristianstads konsthall, t o m 18 sept.

Materialen hämtas ofta från vardagen. Det är en motståndsstrategi som varit hennes kännetecken sedan 1980-talets slut. Med det lågmälda och personliga saboterar hon konstens högtidliga anspråk. Istället för marmor, brons och oljemåleri letar hon i strumplådan och tecknar krumelurer. På ritblocket tar sällsamma scener och varelser form, som i all sin surrealism bottnar i det mänskliga. Här möts det absurda och sårbara, som i "Feeler" där ett gäng snigelhybrider ängsligt höjer sina känselspröt.

"Mother of Pearl and Followers" heter utställningen med verk från 2000-talets början fram till idag. Mother of pearl som i pärlemor. Materialet utsöndras hos vissa blötdjur, och kan bli nästan lika hårt som kisel. Långsamt kapslar det in sådant som irriterar och skaver, ett sandkorn eller en parasit. År efter år, tills en pärla har bildats kring smärtpunkten i dess mitt. I skissen till skulpturen, som gett utställningen dess namn, skimrar den likt en pupill i musslans mitt. Ungefär som Ellberg i andra skulpturer låter ovaler av glas omslutas av järntrådens skelett. Hela tiden arbetar hon med kontraster och motsatser. Ställer hårt mot mjukt, lent mot klibbigt, det exakta mot det sökande.

Hennes "Följeslagare" dinglar i den enorma mobila skulpturen, där metall, strumpbyxor och ätpinnar tvinnats samman till hängande kroppar som rör sig i luftdraget. Det är motbjudande och vackert, organiskt och industriellt. Att Louise Bourgeois, med sina gigantiska spindlar och celler av mjukdelar och järn, ofta nämns i sammanhanget är ingen slump. Fast här finns även ett släktskap med den tyskamerikanska konstnären Eva Hesse som i New York under 1960-talets slut började experimentera med material som latex och rep. In i en manligt dominerad minimalism tog hon med sig det skyddslöst kroppsliga och banade väg för följande decenniers feministiska praktik.

På liknande sätt har Ellbergs skulpturer en omedelbarhet som kravlar sig in under skinnet med spretiga ben. Även här finns tecknandet i järntrådens konturer, som ritar linjer i rummet och skuggor på väggen. Helt magnifik är installationen "Big Tree" där svarta strumpbyxor knyts ihop till ett väldigt livsträd vars rötter förgrenar sig på golvet bland staplade trästavar och leksaker. En ornamental relief förankrad i kvinnlighetens och småbarnslivets realitet. Alltid denna strumpbyxa, som korvar sig och får maskor, som lockar, skyler och blottar. Lika åtråvärd som förhatlig för den in den massproducerade, billiga förbrukningsvaran i konstens salonger. I de två resliga "Figur med släp" förvandlar hon den till mytiska gestalter, tyst ruvande på erfarenheter och minnen. Andra gånger skiftar hon tidsperspektiv och ger skulpturerna tyngder av sten, fragment av klippor och berggrund som formats under miljoner av år. Men framför allt är det glaset som får blicken att halka och studsa, med sin glimmande opaka yta som inget avslöjar om sin hemlighet.

Carin Ellberg (f 1959) har länge haft sitt eget språk och position i den svenska konstvärlden. Känsligt för hon samman det sköra och starka, medan lekfullheten blandas med en oroande närvaro. Nyss såg jag hennes skulpturer lika tveklöst som elegant invadera Galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm. Precis som då imponeras jag nu av hur hon med de enklaste material och genomsiktliga former tar rummet i anspråk och låta verken växa. Det kräver både tillit och mod.