Kultur o Nöje

Kristianstads konserthus: "Dagbrott"

Teater ,
David Lennemann och Sarakka Gaup i "Dagbrott", just nu på besök i Skåne. I onsdags var det Kristianstads tur.
Foto:
Mårten Andersson och David Lennemann i "Dagbrott", just nu på besök i Skåne.
Foto:
Sarakka Gaup och Mårten Andersson i "Dagbrott", just nu på besök i Skåne.
Foto:
Sarakka Gaup i "Dagbrott", just nu på besök i Skåne.
Foto:

Pjäsen "Dagbrott" tar oss ner i markens djup och in i kropparnas inre. Kulturredaktören Sune Johannesson lär mer om gruvdriftens problematik i en både rolig och politiskt vass föreställning. Onsdags kväll var det Kristianstads tur.

"Dagbrott"

Dramatiker:

Anders Duus

Regi:

Sara Giese.

Scenografi & kostym:

Johanna Mårtensson.

scen:

Sarakka Gaup, David Lennemann och Mårten Andersson

Gästspel av

Riksteatern i Kulturkvarteret Kristianstad 5/10.

Artikeln publicerades 5 oktober 2016.

Dramatiker Anders Duus förstår i sitt upplägg av sin pjäs ”Dagbrott” – om den svenska gruvdriftens betydelse och elände – att publiken inte sitter inne med all kunskap.

Det är ju inte ett presidentval i USA vi pratar om, utan om en problematisk näring i något så otillgängligt och långt borta som glesbygdens Norrland.

Så i och under och genom och bakom och över hela handlingen låter han de tre aktörerna genom en slags whiteboardföreläsning förmedla historia, perspektiv och nutid.

Tråkigt? Inte det minsta, fartfyllt, underhållande och politiskt högintressant.

Så växer de tidiga svenska drömmarna fram om det nordliga gruvriket som en form av en kolonisation, ett slags nytt Västindien, jämte 00-talets situation där riskkapitalister provborrar och drar igång verksamheter som påverkar både miljön och människorna. I flera fall kraschar drömmarna om stora metallfynd i konkurser, dyra offentliga notor och miljöskandaler.

Aladdin-ordet som får politikerna och andra att säga ja, varsågod till bolagen är... jobb. ”Jobb, jobb, jobb” som det ironiskt sjungs och dansas från scenen då och då. Som en gammal schlager alla tröttnat på men som ändå fortsätter att spelas.

Själva pjäsen är som en form av novellsamling där några skilda relationshistorier speglas i gruvämnets ljus. Som fadern och dottern i svampskogen, han bor kvar i den bortglömda byn medan hon lämnat för Stockholm och är på nostalgiidylliskt hembesök.

Här hittar de en man som brutit foten och behöver hjälp, men vem är han? Jo, en mineraljägare med framtidssiktet inställt på gruvdrömmar. Bra eller dåligt? Räddning eller hot för trakten? Åsikterna mellan far och dottern går isär.

Eller som det samiska paret som har fått sina marker förstörda av ett av dessa storbolag som hänsynslöst dragit fram. Nu faller deras relation, till stor del för att hon inte vill ge upp ilskan och slåss både för deras och hela byns rättigheter. Han vill gå vidare. Aktion eller acceptans? Vilket är rätt sätt att hantera en kris, både den mänskliga och den miljömässiga?

Spelet är nära och publiktillvänt, vilket markeras omgående. De tre vardagsklädda kommer upp på scen från publikplats, närmast som om dom inte hittar sina platser i salongen, och småpratar igång hela föreställningen.

Ibland blir det väl tramsigt, men oftast är balansen mellan komik och vass politik perfekt avvägd. Fram växer en mängd perspektiv och frågeställningar, men också insikten om att alla dessa konflikter inte endast förstör naturen, även människors liv drabbas på en mängd sätt.

”Dagbrott” hade nyligen sin premiär i Lomma och spelas ytterligare någon gång i Skåne innan resan går norrut. Dessa tidiga spelningar känns som provborrningar innan allvaret i välkända gruvtrakter börjar i november och december.

Där hade jag gärna suttit i publiken.