Kultur o Nöje

Kristianstads konsthall: Fredrik Lindqvist

konst Artikeln publicerades
Fredrik Lindqvist: "När elden är som hetast"
Fredrik Lindqvist: "När elden är som hetast"

Fredrik Lindqvists stora utställning på hemmaplanens Kristianstads konsthall är en kraftfull upplevelse. Konstskribenten Carolina Söderholm uppskattar krockarna mellan nytt och gammalt, mellan det råa och det raffinerade.

Fredrik Lindqvist

"Tell me your story"

Visas på Kristianstads konsthall, till 27/11

Färgerna pyr, hetsar och lockar. Då Fredrik Lindqvist återvänder till Kristianstad gör han det med besked. I hans textila träsnitt möts fabler och fobier, barnkammarens trygghet och mörkrets demoner. Allt i lysande kulörer och krängande mönster som bottnar i en medeltida tryckteknik. Här smälter expressionismens nerviga linjer samman med svartklubbens psykedeliska beats.

Tekniken är lika mycket lapptäckets som collagets, där han står med ett ben i en kaotisk omvärld och det andra i fantasins surrealistiska värld. Möjligen ligger nyckeln till hans framgång i detta spel med kontraster. Medan han lutar sig mot traditionen, spränger han kaxigt dess ramar.

Sedan han första gången ställde ut i konsthallen i början av 2000-talet har han erövrat de internationella scenerna, och mottog i fjol Kristianstad kommuns kulturpris. När han nu intar hallen i ensamt majestät, blir jag inte besviken. Hans arbete utstrålar fortfarande samma obändiga kraft.

Här härskar just den blandning av det råa och raffinerade som får hans konst att pulsera av energi. Samtidigt dröjer jag längst inför hans något äldre bilder, som tydligast växer ur en oroande samtid. Jag hoppas att han framöver med samma skärpa behåller förmågan att ge det pressande aktuella en tidlös relevans.

Bland dem finns enorma "Efter stormen" och "När elden är som hetast". Bland tigrar, gamar och apor skymtar en värld i undergång. Mellan hägrande ballongfärder och brokiga mönster fångas isbjörnen på sitt krympande isflak medan eldens förtärande lågor slukar bakgrundens hus. Det är ett samhälle som vacklar och faller, där folkmassor hålls på plats medan maktens dignitärer flott glider förbi. Återigen dessa kontraster, mellan dov svärta och glödande färger, där hämningslös karnevalsyra bryts mot sårbarhet och förödelse.

Metoden är hans egen. Med vass kniv karvar han in bilderna i träets ådringar och trycker dem på tyg, detta material som vi i vardagslag sveper runt kroppen. Sedan syr han ihop helheten med grova svarta stygn, ungefär som tillvaron alltid skevar i glappet mellan tillstånd och verkligheter. Även när bitarna lappas samman förblir skarvarna synliga, likt ärr som aldrig går ur.

Det finns en spänning i hur han kombinerar träsnittet - sprunget ur 1300-talets tryckteknik - med reklamens, modets och popkonstens grafiskt slagkraftiga bildspråk. Slutligen för han in det in i textilens sfär, vilken historiskt knutits till kvinnan och hemmet, det dekorativa och mjukt omslutande.

Här blir även det tyska arvet synligt. Uppvuxen i Bromölla gick Lindqvist på Umeå Konsthögskola följt av Konstakademin i Düsseldorf innan han slog sig ner i sydtyska Ingolstadt. Det är sant att Tyskland under 1900-talets konsthistoria följt sin egen linje, dragen åt explosiva färger och laddade gester, från 1920-talets expressionister med Ernst Ludwig Kirchner och Gabriele Münter till Käthe Kollwitz socialt och politiskt engagerade träsnitt. Senare dominerade 1970- och 80-talets vilda målare scenen, däribland Jörg Immendorf som med frän ironi och smärta skildrade ett Tyskland kluvet av kalla krigets järnridå.

Fast lika intressant är hur Fredrik Lindqvist närmar sig surrealismens och psykoanalysens begrepp "unheimlich" där det hemlika och välbekanta antar främmande och skrämmande drag.

I sprillans färska "Dörren" låter han mystiken och klängrankorna tätna till en suggestiv och drömskt snärjande bild. Samma grepp återkommer i hans flora och fauna av slingrande växter och muterade jätteinsekter som klättrar på de vita väggarna. Mitt i utställningen öppnar sig en vildvuxen glänta, där barndomens symboler för närhet och tröst - tygdockor och kramdjur - förvandlas till monster och zombies. Likväl lyckas dessa kvarlämnade trasdockor fånga det lilla barnets övergivna pose.

Jag gillar hur han fortsätter ta klivet ut i rummet, och låter bilderna svälla till fyllda skulpturer. Men det är inte enbart hans mer drastiska anslag som tjusar. Eller för den delen hans sätt att varva ögats burleska njutning med en isande och träffsäker samhällskritik. På Kristianstads konsthall visar han sig bemästra hela skalan. Inte minst övertygar en anspråkslös svit av små bilder, som "Bak och fram" och "Klä av", med en överraskande närhet och intimitet.

Det är en sammansatt och helgjuten utställning, som på bästa Fredrik Lindqvistmanér duckar för all präktighet och istället slår knockout med sin förlösande uppkäftighet.