Kultur o Nöje

Kristianstads konsthall: Paula Urbano

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Från Paula Urbanos utställning på Kristianstads konsthall.
Foto:

I sin utställning på Kristianstads konsthall närmar sig Paula Urbano flyktingens historia och erfarenheter. Skikt läggs till skikt, och konstskribenten Carolina Söderholm både berörs och möter nya frågeställningar om plats och identitet.

Paula Urbano

"Så som det skulle kunna vara".

Visas på Kristianstads konsthall, till 29/5

Det är trångt inne i "Flyktens väntrum". Väggarna sluter sig alltför tätt, och det dröjer inte länge förrän upplevelsen blir klaustrofobisk.

Paula Urbano intresserar sig för den väntan som följer på flykt. Vad gör den med människor? Med vita väggar mäter hon ut besöksrummet på Migrationsverkets Förvar i Flen, där flyktingar vistas i väntan på avvisning. Det är inte svårt att föreställa sig att det är en plats där oro, desperation och sömnlöshet råder. Från högtalare i taket sipprar orden ner i det trånga utrymmet. Vanmäktiga, insnärjda, vädjande utgör de ljudet av en människa i upplösning.

Det kommer från ett videoverk på väggen utanför, där konstnären tolkar den brittiska författaren Sarah Kanes dramatiska text "Psykos kl 4:48". Kane skrev den under en mörk period, då hon ångestfylld vaknade varje natt vid samma klockslag. Det är ett starkt verk, vars förtvivlan går genom märg och ben.

På samma sätt är utställningen på Kristianstads konsthall genomträngd av berättelser som Paula Urbano samlat. Alla har de något gemensamt. De närmar sig frågan om identitet och plats, erfarenheter av flykt och förflyttning. Vilken roll spelar det förflutna och nuet för den jag är - eller kunde blivit?

Jag fastnar länge framför filmen "Här och där" där boende i Stockholmsförorten Fittja funderar kring vad som hade hänt om de aldrig flyttat dit. För vissa var flytten bara några kilometer, för andra tvärs över jordklotet. Under ett par minuter kommer var och en av dem nära med sina tankar, förspillda drömmar och infriade förhoppningar. I sitt enkla och direkta tilltal hör verket till mina favoriter.

Andra gånger arbetar Urbano mer raffinerat, medan resultatet blir mer distanserat. I ett av videoverken reser hon till sina föräldrars hemland Chile. Där ber hon unga kvinnor i hennes egen ålder att föreställa sig hur hennes liv skulle artat sig, om hon fötts och växt upp där, istället för i Sverige. I deras berättelser flyter jag och du, fiktion och verklighet samman. Snart blir det tydligt att den historia de utformar för henne, sannolikt också är deras egen.

På golvet i konsthallen breder Migrationsverkets väntsal ut sig. Tejpade remsor markerar receptionens plats, stolar och besöksrum. Till synes neutrala linjer, ytor och möbler, reducerade till tecken. Men enbart vetskapen om vilken plats vi befinner oss på är tillräckligt för att ladda den med regelverk, vittnesmål, nervositet och spända kroppar. Det är en planritning som även blir en spelplan och karta över ett tillstånd.

Som besökare är jag aktör i rummet, vare sig jag vill det eller ej. Här finns paralleller till teaterns och filmens strikt avskalade scenografi, som när Lars von Trier i filmen "Dogville" markerade stad och hus enbart med kritstreck. Även det ett drama om flyktingmottagande, maktutövande och dess konsekvenser.

Det är när de rumsliga installationerna och enskilda verken vävs samman som utställningen fungerar bäst. Allt berör mig inte med samma djup och kraft, men helheten är stark och övertygar. Till sist landar jag i konstnärens möte med en asylsökande irakisk man. I videoverket "Flyktingen av den sorgliga skepnaden" följer hon honom från Migrationsverkets Förvar, till den egna, tillfälliga lägenheten och efter avvisningen till Bagdad och Teheran.

Vad som presenteras är ingen entydig berättelse, utan skikt läggs till skikt, av triviala vardagsbestyr, kärleksbekymmer och avgörande skeenden. Titeln anspelar på klassikern "Don Quijote", där Riddaren av den sorgliga skepnaden rider ut för att kämpa mot ondska och orättvisa, men trasslar in sig i omöjliga situationer och förvecklingar. Precis som i Miguel Cervantes bok rymmer skildringen av flyktingens historia det naiva, humoristiska, tragiska och djupt mänskliga.

Från olika håll närmar sig Paula Urbano vårt samhälles - och varje människas - mest angelägna frågor. Klokt nog lämnar hon inga enkla svar, men väcker desto fler tankar.