Kultur o Nöje

Olseröds konsthall: Gösta & Viveka Wallmark

olseröd Artikeln publicerades
Mötet mellan Viveka Wallmarks keramik och Gösta Wallmarks punktmålningar fungerar mycket bra, anser vår recensent. 3 bilder
Foto:Tommy Svensson
Mötet mellan Viveka Wallmarks keramik och Gösta Wallmarks punktmålningar fungerar mycket bra, anser vår recensent.

Premiärutställningen på Olseröds konsthall är mycket lyckad. Konstskribenten Carolina Söderholm ser hur paret Gösta och Viveka Wallmark låter form och motiv repeteras med ständig variation. Här ryms en personlig skönhet.

Gösta & Viveka Wallmark

Gösta Wallmark (måleri) & Viveka Wallmark (keramik)

Visas på Olseröds konsthall, till 29/5

Det talas om konsten att sätta punkt. Som vore punkten ett avslut. Det är en hållning som Gösta Wallmark trotsar i sitt måleri. Där är punkten både början och slut men framför allt ett pågående nu. Dukarna kan vara stora men punkterna är små, där de i rad efter rad formerar sig i en rörelse eller siktlinje. Svart på vitt, likt ett skriftspråk där tecknen följer varandra men innebörden förblir dold. Vad som återstår är dessa punkter, så snarlika men ändå individuella, skiftande i storlek, täthet och intensitet.

Motivet återkommer i målning efter målning men blir aldrig monotont. Här gäller varken den mekaniska repetitionens automatik eller den digitala bildens pixlade logik. Varje punkt bär spår av handens rörelse. Med minimala medel skapas en oändlig variation. Men resultatet har mycket lite gemensamt med minimalismens räta vinklar och kyliga perfektion.

Istället, vill jag påstå, hävdar Wallmark värdet av det ofullkomliga. Och därmed även det mänskliga. Det är något han har gemensamt med Viveka Wallmark när hon ringlar leran till svällande former och buktande kärl. I motsats till den drejade urnans symmetriska elegans, bygger hon in en skevhet i skönheten. Förstärker kontrasten mellan lätthet och tyngd, mellan skärvens sträva struktur och glasyrens lyster.

Paret, som sedan 1990-talet är verksamma på Gotland, är först ut när Olseröds konsthall invigs. Bakom den nystartade konsthallen står Axel och Anette Mörner, som under många år med bas i Stockholm drivit galleri och utvecklat bokprojekt inom konstens fält. Valet av utställare säger något om deras ambition att vidga horisonten hos den konstvärld, som alltför ofta sätter likhetstecken mellan det unga och samtida.

Gösta Wallmark, som debuterade på 1950-talet, har under senare år gjort punkten till sitt verktyg och motiv. Det kan förefalla snävt, men begränsning är ofta en fruktbar metod. I hans bilder öppnar punkten för ett både pulserande och reducerande förhållningssätt. Mot vibrerande färgkompositioner i konsthallens inre rum, ställs de större dukarnas enkelhet där svart på vitt är nog för att skapa dynamik.

Inom konsthistorien har punkten en självklar plats, från den aboriginska kulturens måleri till japanska Yayoi Kusamas nervigt prickiga universum.

1800-talets franska pointillister som Georges Seurat och Paul Signac förvandlade impressionismens flödande penseldrag till färglysande punkter i sina landskap, stadsvyer och porträtt. Senare drev den moderna konstens pionjärer, som Piet Mondrian, abstraktionen vidare mot rutnät och prickar. I hans målning "Broadway Boogie-Woogie" tar Manhattans trafikerade gatunät formen av linjer och glimrande punkter, inte helt skilt från hur Wallmark gestaltar "Times Square" och "Kartago".

Fast lika gärna kan man, som författaren och kritikern Peter Cornell i sin text om Wallmark, föra den amerikanska modernisten Agnes Martin på tal. Tätt intill hennes systematiska rutnät blir det tydligt hur omsorgsfullt varje enskild linje är dragen. På liknande sätt bär hans måleri spår av handens avtryck.

Samma närvaro präglar Viveka Wallmarks keramik. Att ställa ut konstnärspars arbete sida vid sida är inte alltid en god idé, men här fungerar samspelet fint. Hennes formspråk kan föra tankarna till precolumbiansk keramik eller den etruskiska kulturens urnor och brukskärl.

Generösa, voluminösa kroppar som hemlighetsfullt sluter sig kring smala mynningar. Ibland lämnas ytan bar, andra gånger täcks den av rinnande glasyr i vita eller svartnade toner. I likhet med Wallmarks måleri är det verk som på en gång framstår självklara, och insisterar på ett fortsatt seende.