Kultur o Nöje

På var sin sida gränsen

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:

Terézia Moras ”Monstret” är en suggestiv, originell och litterärt avancerad skildring av yttre och inre exil. Kristian Fredén har läst.

Monstret

Författare: Terézia Mora

Översättare: Linda Östergaard

Förlag: Rámus

Få böcker jag läst har så till själva sin natur motsatt sig att sammanfattas i en kort tidningsartikel som Terézia Moras roman ”Monstret”, vilken Linda Östergaard nu förtjänstfullt översatt från tyskan.

Redan titeln signalerar något om detta. Monstruös betyder ju oformlig och när man ger sig i kast med de 575 sidorna grips man onekligen snart av svindel inför vad som tycks förestå: en text laddad av ångest, sorg och språkförbistringar av skilda slag.

Annars är inte ramberättelsen i sig så svår att återge. Boken är en fortsättning på ”Der einzige Mann auf dem Kontinent” (som anmärkningsvärt nog inte tycks ha översatts till svenska ännu). Denna berättade om den östtyske dataprogrammeraren Darius Kopp och hans fru Flora; en ungersk immigrant som till Darius stora smärta så småningom lämnar honom. I ”Monstret”, som utspelar sig två år senare, har dock något långt mer radikalt inträffat.

Det visar sig att Flora har begått självmord och efter en miserabel tid präglad av alkohol, pizzaätande och tv-tittande beslutar sig plötsligt Darius, på gränsen till nervsammanbrott, att resa iväg med hennes aska till Ungern. Med sig har han också hennes dagboksanteckningar vilka han nyligen lyckats få översatta från ungerska.

Rakt igenom hela boken kapar därför en linje av boksidorna på mitten. Ovanför linjen följer vi Darius på hans resa, nedanför återfinns Floras disparata dagboksanteckningar. Ibland består de senare av journalartade notiser eller bara lösryckta ord eller fraser. Detta varvas dock med längre anekdoter om såväl det myndighetsförtryck som sexuella kränkningar som hon utsatts för i egenskap av kvinnlig öststatsimmigrant. Dessutom förekommer långa encyklopediska uppställningar av symptom vid olika former av depression.

En genomgående effekt är att dagboken ger Darius nya och stundom chockerande perspektiv på en människa han älskade och trodde sig känna nästan lika bra som sig själv. Som läsare vet man dessutom ofta inte riktigt vad man ska tro eller vart man egentligen ska rikta sin uppmärksamhet. Ska jag vid läsningen av ett uppslag hålla mig först till enbart övre halvan och sedan läsa undre eller hellre läsa sida för sida och försöka tåla dessa täta växlingar mellan de parallella rösterna? Den mer sporadiska nedre rösten (ibland upphör den för att återkomma först flera uppslag senare) liknar alltmer ett sorts undermedvetet tillstånd som knackar på hos ett jag som både vill och inte vill lyssna. Tilläggas kan att detta jag (alltså Darius) intrikat nog är framställt i tredje person. Ett sammelsurium uppstår i vilket man inte så mycket förvånas som gläds över en plötslig replik i Nalle Puhs anda: ”Tur att man med jämna mellanrum blir hungrig. Då vet man åtminstone vad man ska göra härnäst.” Romanen blir så, på det stora hela, en på samma gång märkligt undflyende och synnerligen påträngande bekantskap. Ja, om jag skulle ge mig på att sammanfatta den alltså.