Kultur o Nöje

Pamuk gestaltar suveränt

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Orhan Pamuk.
Foto:Henrik Montgomery/TT
Orhan Pamuk.

Med sagans och dramats fascinerande kraft gestaltar Nobelpristagaren Orhan Pamuk de mytologiska och kulturella djupskikten i den stora berättelsen om vad det är att vara människa, tycker Christian Swalander.

Den Rödhåriga Kvinnan

Författare: Orhan Pamuk

Översättning: Mats Andersson

Förlag: Norstedts

Nej, tänker man när man ser vartåt det lutar, det här kan ju aldrig funka. Orhan Pamuk gör i ”Den Rödhåriga Kvinnan” en omdiktning av den första delen av den gamle greken Sofokles dramasvit om Oidipus, kungen av Thebe som dräpte sin far och gifte sig med sin mor. Förvisso utan att veta vilka de var, men ändå liksom, nu är det 2017.

Så läser man vidare, alltmer trollbunden av hur ett modernt sorgespel utvecklar sig, där den unge Cem som övergivits av sin apotekarfar och blivit lärling hos en brunnsgrävare genom en olycka vållar grävarens död. Om han nu gjorde det. Han kommer att bära sin skuld med sig genom livet som blir alltmer framgångsrikt. Som entreprenör i fastighets- och byggbranschen framstår han som en idealtyp i en politisk propagandaoffensiv från Svenskt Näringsliv.

En natt, en enda, men i en riktig Lady och Lufsen-stämning, har han älskat med kvinna som drygt trettioårig gav efter för en stämning och en tafatt längtande sjuttonåring. Jag önskar att Orhan Pamuk hade låtit bli att kalla romanen ”Den Rödhåriga Kvinnan”, eller åtminstone utelämnat den andra och tredje versalen. Det verkar lite sunkidealistiskt. Rödhåriga kvinnor är säkert inte mer lagda för erotisk vidlyftighet än andra. Men till synes nattståndna illusioner kan visa sig ha ett mer realt värde än man vill tro, nämligen genom att vara just illusioner.

Och ser man det så är ”Den Rödhåriga Kvinnan” en helt enkelt suveränt gestaltad djupborrning i ett tillstånd som är absolut samtida. När Cem konfronteras med sin länge okände son har denne en religiös övertygelse som kontrasterar på ett svindlande sätt mot faderns liberala entreprenörsanda. Religion är de ödmjukas paradis och tröst, säger han, att tro är att erkänna att man är som alla andra.

Orhan Pamuk brukar kritiseras för att vara alltför opolitisk i en tid när Turkiet behöver kritiska litterära röster. ”Den Rödhåriga Kvinnan” är en oerhört politisk bok, utan att vara ett dugg politisk. Den visar med kuslig klarhet hur kulturen, det mänskliga, mytiska, sagolika och troende, kontrasterar mot superegoismen, självförhärligandet och svinkapitalismen.