Kultur o Nöje

Sune Johannesson: "Snart dags för nästa kliv"

krönika
Från ett av verken som ingick i Ulf Rollofs utställning på konsthallen. Året var 2004.
Foto:

Femtonåringen Kristianstads konsthall firar med en tillbakablick. Kulturredaktören Sune Johannesson förstår varför, här finns mycket bra att minnas. Men den mest intressanta frågan just nu är: Vart är vi på väg?

Artikeln publicerades 8 december 2016.

Vilken profil har Kristianstads konsthall haft under sina 15 första år? Ska jag blicka ut i Skåne hittar jag den närmaste konsthallskollegan i Tomelilla, medan de större konsthallarna i Malmö och Lund har valt andra vägar.

För mig har Lund Skånes bästa konsthall. Med en stark linje vidgar de såväl konstbegreppet, som konstvärlden. Men det är också den konsthall som arbetar i starkast motvind, ständigt ifrågasatt.

Kikar vi tillbaka på Kristianstads konsthalls första år (med start i december 2001) får vi redan där syn på väsentliga enskildheter och den röda trådens helhet. Efter en populär och, minst sagt, färgstark invigningsmålare som Ulf Trotzig förs vi in i Andreas Gedins värld, en underfundig språkkonstnär som leker med och utmanar vårt seende. Båda dessa utställningar minns jag med värme. Därefter, foto och skulptur med två danska kvinnliga konstnärer (Lone Larsen & Linda Orloff), följt av ett variationsrikt helhetsgrepp av Mariana Manner.

Ser ni receptet? Tag en dos tilltalande och hyfsat känd konst, blanda den med en något mer utmanande och mer sällan visad värld. Glöm ej krydda med diverse mervärden! Då får ni Kjellgrens smakfulla gryta.

Så lärde Thomas Kjellgren (konsthallschef från starten till 2014) Kristianstadspubliken att smaka på den konst som erbjöds. De visste sällan vad som väntade, men att det alltid var mödan värt att göra ett besök.

Ibland visar matematik nya sanningar. Så jag gör en snabbräkning av samtliga utställningar och får fram att måleriet dominerar, men med fotografi, video och diverse installationer som andra ofta visade former. Separatutställningar är betydligt vanligare än olika konstellationer av grupper. Och något fler manliga än kvinnliga konstnärer har visats, cirka 60 procent mot 40.

I oktober 2014 tog Marika Reuterswärd över chefskapet och ännu kan jag inte se någon tydlig ny färdriktning. Jag började ana lite mer koncept som rör sig i och om vår samtid och med en utställningsmix som inte längre är lika central. Men så dök hemmasonen Fredrik Lindqvist plötsligt upp med sina härligt motivrika – och populära – textila bilder och nej... nu vet jag inte vart vi är på väg. Men det spelar mindre roll, det viktiga är att Reuterswärd gör det. Och det hoppas jag hon gör.

När konsthallen fyllde tio år fick besökarna själva önska framtida drömutställningar. Minns att de flesta ville se Lars Lerin på väggarna. Är det också vad som väntar? Tror jag inte, bland annat för att pengarna saknas för att ta hit de just nu mest populära.

Oavsett val av konstnärer och utställningar framöver hoppas jag att konsthallen snart kan ta ytterligare ett kliv. Hur?

1. Mer ekonomiskt stöd; konsten är, som all kultur, oerhört central i dagens samhälle för att ge nya perspektiv och hålla samtalet öppet, samt

2. Nytt rum/lokal i form av ett slags experiment- och alternativrum. Det hade dels ökat konstpulsen i trakten, dels gett nya möjligheter att visa fler bra lokala konstnärskap, många är värda mer ljus. Kanske kan Miró-rummet fylla den funktionen. Det är iallafall vad konsthallsledningen siktar på.

Till sist, några personliga favoriter från 15 års utställningar:

1. Ulf Trotzig (2001-2002): Det kan kännas repetitivt men efter ett tag färdas jag in i hans landskap av himlar, träd och fåglar. Perfekt start för en ny konsthall. Dessutom med lokal koppling.

2. Anneè Olofsson (2006): Allt är så elegant att en kan tro att verken och verkan stannar på ytan, men stopp, sitt ner, ta in och drabbas. Även här, lokal koppling.

3. Thea Ekström (2007-2008): Personligt och närgånget av en sällan visad 1900-talskonstnär, som förutom styrkan i bilderna kastar en ögonöppnande fråga om hur konsthistorien skrivs.

Dessutom vill jag gärna nämna det fantastiskt fantasifulla Österlenparet Mette Björnberg & Richard Johansson (2009), de båda inre forskningsresenärerna Leif Elggren & Per Svensson (2011) Ernest Coles svartvita fotografier om en vidrigt svartvit värld (2012) samt Yvonne Larssons granar (2012-2013).