Kultur o Nöje

Underhållande allvarligt om syskonkärlek

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Fredrik Gunnarson som Vincent van Gogh.
Foto:Bjärnum Stadsteater/ Carina Persson
Fredrik Gunnarson som Vincent van Gogh.

Sveriges förmodligen minsta stadsteater gör stordåd. Anders E Larsson blir genuint lycklig av Fredrik Gunnarsons "Vincent".

Vincent

Av: Leonard Nimoy

Översättning, regi och medverkande: Fredrik Gunnarson

Ljus och scenbild: Carina Persson

Bjärnum stadsteater. Premiär 1/7. Spelas t.o.m. 6/8

Bortom efternamnet som signalerar genialt egensinne och konsthistoria finns den – den lika prosaiska som allomfattande syskonkärleken. Namnet van Gogh rullar ut snurrade solrosfält och stjärnhimlar av absolut unikt poetiska kvaliteter, men vad som i grund och botten möjliggjorde Vincent van Goghs drygt tio år korta och explosiva produktionsperiod (innan han dog av en självorsakad skottskada 37 år ung) var hans bror Theo.

I Leonard Nimoys monolog Vincent kliver Theo, fyra dagar efter sin storebrors död, fram i rampljuset i ett försök att berätta om vem brodern var. Och när nu Fredrik Gunnarson, i egen översättning, framför monologen på Sveriges förmodligen minsta stadsteater i Bjärnum, så är det med en total behärskning av uttrycksmedlen.

Jag blir genuint lycklig när någon – alltför sällan känns det som ibland – tar sin uppgift på djupaste allvar och sjunker in i gestaltningen utan irrelevanta ytliga effekter.

Sittande ett par meter från Gunnarsons ansikte ges möjligheten att fånga alla skiftningar:

Som skådespelare kan han gå från tordön till en mumlad bisats i mungipan – båda nyanserna förmedlas med fullständig hörbarhet och tydlighet. En annan intressant aspekt är att han är allt annat än en deadpan-aktör, han spelar gärna med ganska kraftfull mimik (som han använt med komiskt resultat i många andra roller).

Men vad som hos andra skådespelare kan dra åt grimashållet och bli poserande, integrerar Gunnarson i en typ av nervig närvaro som alltid bottnar i ett välförankrat känsloläge. Och så vet han hur en avgörande, dräpande slutsats ska levereras: När det väl är dags underdramatiserar han, låter orden falla torrt och lämnar rum för meningen att ringa ut och landa hos åskådarna.

Den 75 minuter långa monologen kan sägas vara ett slags försvarstal. Med sin obrutna broderskärlek och finansiella support för Vincent läser Theo ur de hundratals brev som Vincent skrev till honom från 19-årsåldern och framåt. Theo reflekterar, fyller ut och upprörs över att kritikerna dömer ut honom (“bara en galning målar med sådana färger”).

Via breven följer vi med in i Vincents eruptiva personlighet, hans psykiska ohälsa, de praktiska arbetsprocesserna, kampen mot ensamheten och sökandet efter en egen familj.

Han hoppar mellan präststudier, jobb som konsthandlare (i samma firma som Theo) och predikantanställning för att till sist – vid 27 års ålder – bestämma sig för att bli målare. Och det handlar inte minst om att man ibland måste betala med livet för att bryta ny mark, göra något som inte gjorts förut.

Men framförallt är pjäsen en emotionellt påtaglig skildring av det täta bandet mellan två närstående individer och bröder: Skulden som Vincent känner inför sina egna ständiga misslyckanden och att Theo ändå fortsätter att skicka pengar; Theos envetna strävan efter att få omvärlden att se Vincents måleri.

När Theo mot slutet sitter i nattsärk och berättar att Vincent hade tyckt om att han begravdes intill en mur med ett sädesfält på andra sidan är det lika enkelt som hjärtskärande.

I andra omgången med teater på Bjärnum stadsteater – som alltså är en omgjord svinalada på Fredrik Gunnarson bakgård – vässas formen några uns till sedan förra årets utmärkta monolog Kontrabasen. Vincent är (sommar)teater på underhållande allvar, och bättre blir det nog inte på de skånska sommarscenerna i år.