Kultur o Nöje

Viktor Banke: "Hur många fler terrorister finns det här, bland oss?"

Krönika
Bilder från en övervakningsfilm från Kronans skola i Trollhättan visar mördaren Anton Lundin Petterssons väg genom skolan.
Foto:
Bilder från en övervakningsfilm från Kronans skola i Trollhättan visar mördaren Anton Lundin Petterssons väg genom skolan.
Foto:

Tisdagens terroristattentat i Bryssel visar än en gång hur människors hat och övertygelse kan övergå till fruktansvärda handlingar. Men varför, vad är det som gör att någon väljer att ta det steget? Läs juristen och kulturskribentens Viktor Banke krönika.

Artikeln publicerades 22 mars 2016.

På ett golv i Trollhättan ligger en ung man. Han föddes under den magiska VM-sommaren 1994, och har nyss blivit vuxen. Några minuter tidigare tog han en selfie med två barn. Han stod i mitten. Det ena barnet gjorde ett känt tecken med ena handen, sådär lite skämtsamt som barn gör ibland när de blir fotade. Det andra barnet bar en ljus, blommig tröja. Han höll om henne. Hennes fötter är barnfötter och riktades mot honom, precis som hennes kropp.

En kvinna står nu över honom. De har nyss lämnats ensamma. Den unge mannen har gjort sig fin för dagen, han är nyklippt. Bredvid honom på golvet ligger en Iphone. Det strömmar musik från den. Hårdrock. Han har just berättat sitt namn för henne och eftersom hon vet att hon kommer att glömma det så har hon redan ropat in det i radion. Anton Lundin Pettersson, ropade hon.

Jag tänker på terroristen Anton Lundin Pettersson när jag läser om Anders Behring Breivik som i dagarna möter den norska staten i ett mål om Breiviks förhållande i fängelset. De har främlingsfientligheten, ensamheten och målmedvetenheten gemensamt. Mycket skiljer dem åt också. Men de gjorde det. De backade inte.

Man undrar: hur många fler finns det här, bland oss?

Så gott som dagligen skriver någon vars profilbild är en sten, en skog, ett ägg. Det kan vara på Facebook eller Twitter, eller via mail från anonyma konton. Inte sällan är tonen hotfull, då och då riktigt otäck. Inte främst mot mig: det finns många som är långt mer utsatta. Hur många av personerna bakom dessa hotfulla stenar, skogar, ägg besitter övertygelsen och drivkraften som krävs? Att inte veta är att känna ett visst obehag.

Ibland känns det som att det som hände på Utöya inte har hänt. Eftersom det är så overkligt. Lite som 9/11. Men Breivik kom ur sin isolation, in i tidningarna och påminde mig. Hans stolthet och berättarlust skvallrar om en person som inte känner ånger. Om en person vars övertygelse inte har tagit slut, trots fem långa år av tid för begrundan och ånger. Tvärtom. Han höjde armen i den där gesten, och klagade sedan på allt, inklusive kallt kaffe.

Vad är det för övertygelse som räcker så långt?

Det är, misstänker jag, känslan av att göra något verkligt och viktigt. Att bli ihågkommen för något genuint, att träda in i den karta som ritar tiden och historien.

Ponera att min – lekmannens – misstanke är korrekt. Varifrån kommer då denna övertygelse? Här har de bägge terroristerna någonting gemensamt, sannolikt med världens alla terrorister av idag: i vart fall delvis från en världsfrånvänd propaganda. Från information vars hela existens går ut på att bekräfta fundamentalistens egen övertygelse. I dag är det mycket enkelt. Information selekteras, förvrängs eller förvanskas. Det som passar syftet kokas ned med en konspiratorisk tonalitet och presentationen sprids sedan omgående till tusentals datorer, telefoner, forum, läsplattor. Det komplexa och sanningsnära är chanslöst.

Ett visst antal av alla tusentals mottagare kommer att förlora sig i denna uppdiktade verklighet. Hos ett visst antal kommer tankar att uppstå. Kanske planer. Vi får förhoppningsvis aldrig möta en Breivik igen, men möjligtvis några Lundin Pettersson. För när tusentals människor förlorar sig i fanatiska lögner kommer någon att vara den som är tillräcklig störd och tillräckligt övertygad. Det är en fråga om sannolikhet.

De senaste åren har tusentals människor tagit del av en hätsk debatt i vilken en del opinionsbildare påstått att landet invaderas av främlingar. Någon kommer att försvara landet. Tändstickor och tändvätska vid boenden, våldsdåd: kanske har några redan försökt att försvara landet. (Eller något annat land. Bombdåd mot amerikaner i Kabul sker enligt samma tanke).

När jag läser polisens utredning om morden på skolan i Trollhättan, och om Antons avskedsbrev, tänker jag på Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", som den sjunde augusti under en sommar för längesedan skrev om det mord han skulle begå.

Hur var det: jag sökte ju en gärning, jag tiggde om den. Är detta alltså gärningen - min gärning? Den som skall göras, den som jag ensam ser att den måste göras och som ingen kan och vågar göra mer än jag?

Någon vars namn vi ännu inte vet känner kanske som Dr Glas, som Anton, som Anders. Vad kan vi göra åt det? Kanske ingenting. Opinionsbildare brukar värja sig mot varje form av ansvar för ett uppskruvat samtalsklimat. Det stämmer förvisso. Ingen förutom gärningsmannen ansvarar för gärningen. Men är det orimligt att tänka sig opinionsbildare som tar ett lite större ansvar för den opinion de bildar, även om de inte måste? Jag vet inte vad som är rimligt. Det kommer inget svar. Jag läser utredningen och känner bara en stor sorg över förlorade liv.

Kvinnan som lämnats ensam med Anton är polis. Hon försöker stoppa hans blödning. Han kallsvettas. Ögonen rullar bakåt och han är på väg bort. Men så plötsligt vaknar han till.

Han som nyss var ett barn säger att han vill ha hjälp.

Lite mer

Plus/minus

+

Ebba Witt-Brattströms nya bok. Har inte läst den, men debatten är redan ljuvlig.

-

Erdogan är nyrik på vår bekostnad.

Läs mer

Om krönikan

Varje onsdag publiceras en krönika på den här platsen. Tre skribenter medverkar regelbundet, som dagens skribent, Viktor Banke. Han är jurist, uppvuxen i Åhus, bosatt i Stockholm..

Visa mer...