Adresser som har format ett jag

Kultur
Foto:

I sin självbiografiska vandring ”Nomos” skriver Freke Räihä (Degeberga) om de rum han har bott i, från Kalmar till Malmö. Kulturskribent Peter Viktorsson tycker det är en bok som visar på ett intressant författarskap i vardande.

Artikeln publicerades 10 november 2012.

Konceptuell litteratur blir lätt anemisk, men Freke Räihä har visat tidigare att han klarar av genren. Hans ”Svenska träd – En konceptuell flora”, som utkom för ett par år sedan, är hårt programmerad naturlyrik för 2000-talet. Den sträcker sig från ”Alm” till ”Ärtcypress”, och mellan växtsätt och användningsområden spirar poesin fläckvis.

På liknande sätt är ramarna givna i Räihäs självbiografiska prosabok ”Nomos”. Men här är det inte alfabetiskt ordnade trädslag utan i stället kronologiskt sorterade bostadsadresser, från Rimsmedsvägen i Kalmar till Kollegiegatan i Malmö, som utgör hållpunkter. Det är onekligen lite lustigt att en författare av Freke Räihäs sort började sin bana på ett ställe som Rimsmedsvägen. Man förstår att det blev bättre när flytten gick till Trädgatan i Oskarshamn.

Från adressernasom övergripande enhet rör sig texten neråt och inåt mot de rum och platser som konstituerar bostäderna och berättelsen. Det är ett liv som skrivs fram i skrymslen och vrår, ett skrivande som formerar och ett jag som formas. Som i ett sovrum i Lund: ”Alltid en bok, alltid ett block. Mina fotspår är redan upptrampade. Pärlor. En roll. En position.”

Visst förekommer allmängods som fyllor och förälskelser, oro och onani, men den kommunikativa aspekten av texten är alltför kringskuren och åsidosatt för att någon verklig personlig lyster ska bli bestående. Sidorna fylls med interiörer, men inte sällan förblir den eventuella biografiska innebörden fragmentariskt introvert och förborgad.

Styrkan med ”Nomos”är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ”Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.”

Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.