Agnes Persson: "Klänningen”

Klänningen faller mjukt som vatten över mina axlar. Dess silkeslena tyg omger min slanka kropp. De perfekt sydda sömmarna färdas längs min hud likt blodet i mina ådror. Flera lager tyg breder ut sig och viskar om hemligheter som endast jag uppfattar. Jag smeker försiktigt klänningen och håret reser sig på mina bara armar.

Jag ser upp på mig själv i spegeln och känner hur alla bitar faller på plats. Världen vänds inte upp och ner men perspektivet ändras. Det som tidigare var förtäckt i dimma uppenbarar sig nu för mig.

Under hela mitt liv har det känts som om en del av mig har saknats, som om jag aldrig riktigt var mig själv. Mitt utseende, min kropp, mina kläder och till och med mitt namn kändes fel.

Ibland förstår man inte vad det är som fattas förrän man hittar det. Idag upptäckte jag det som skulle göra mig till den jag är. Jag ler om möjligt ännu bredare vid tanken på hur klänningen kommer få mig att glänsa bredvid alla andra.

Sen slår tanken mig, tanken på omvärlden. På alla människor, på deras blickar och på deras fördomar. Insikten är så stark att den får mig att helt tappa fästet. Golvet under mig försvinner och jag faller mot ett ändlöst mörker. Luften blir tyngre och jag får svårt att andas. Mina lungor skriker efter syre. Ögonen bränner och tårar hotar att svämma över. Jag börjar skaka något fruktansvärt och jag är rädd att min kropp ska falla sönder. Långsamt glider jag ned på golvet. Jag slår armarna om knäna och försöker desperat att hålla ihop. Men blöta tårar strömmar redan längs mina kinder och jag begraver ansiktet i händerna.

Flera minuter, timmar, dagar och år fyllda av förtvivlan passerar. Jag famlar i mörker och försöker desperat greppa tag i minsta strimma ljus. Gång på gång misslyckas jag. Istället dyker ett minne upp i mitt huvud. Ett minne av någonting som min mamma sa för längesen.

Det var något i stil med ”du kan bara se dig själv genom dina ögon, hur någon annan väljer att se dig är deras ensak”. Jag hör hennes mjuka röst i mörkret och det hjälper mig att komma tillbaka till verkligheten. Långsamt slår jag upp ögonen och jag är tillbaka i omklädningsrummet. Jag drar jag ett djupt skälvande andetag, fyller mina lungor med den varma luften och begrundar mina alternativ. Antingen ger jag vika för samhällets normer, lämnar tillbaka klänningen och fortsätter leva i förnekelse. Eller så köper jag klänningen och struntar i allas dömande blickar. Jag tänker på min mamma och på hennes ord. Så slår tanken mig att hon kanske visste, att hon på något sätt kanske förstod. Så fattar jag ett beslut, andas långsamt ut och reser mig upp.

Som i en dimma tar jag varsamt av mig klänningen, drar på mina vanliga kläder och öppnar dörren ut till den svala butiken. Det är en varm dag i slutet av sommaren och köpcentret kryllar av folk. Alla ska handla böcker inför skolstarten, äta en kall glass i solen eller köpa kläder från rean. Butiken som jag befinner mig i är konstigt nog öde, det finns inget som stoppar mig från att köpa klänningen.

Så på darrande ben går jag fram till kvinnan bakom disken och lägger fram klänningen. Jag möts av ilsket blodröda läppar, en stram knut av solblekt hår, en tungt doftande parfym och vassa ögonbryn. Hon harklar sig och muttrar “det blir 499 kronor”. Hennes andedräkt luktar starkt av mint och jag stänger genast munnen för att slippa andas in doften. Jag sträcker mig efter min plånbok i bakfickan och gräver fram en 500 kronorssedel. Sen räcker jag den till kvinnan som tveksamt tar emot den. Hon ser från mig till klänningen och sedan upp på mig igen. Hennes ögonbryn är rynkade och hon ser fullt koncentrerad ut. Som om jag är livets stora gåta som hon måste lösa. Hon ser ganska dum ut där hon står och stirrar, vilket jag till min förvåning finner underhållande istället för kränkande. “Var det allt?” säger jag i en spelad irriterad ton. Kvinnan rycker till och hennes blick klarnar. Som om hon precis kommer ihåg var hon befinner sig. Hon räcker mig påsen med klänningen och mumlar något ohörbart.

Jag vänder på klacken och skyndar därifrån. Ur ögonvrån ser jag att hon förvirrat följer mig med blicken. När jag kommer ut i gallerian känner jag att det är något som gror inom mig, något som växer sig större ju längre jag går. Det är en känsla av frihet och pånyttfödelse. Från ingenstans bubblar ett skratt upp ur min strupe. Jag sätter händerna för munnen och döljer ett leende. “Det där gick ju bra” viskar jag tyst till mig själv. Så vänder jag blicken mot ett skyltfönster och betraktar min egen reflektion. En sjuttonårig kille tittar tillbaka på mig och ett nytt ljus syns i hans ögon.

Av: Agnes Persson