”Allt är militärisk disciplin”
Första maj
Redan före nio på morgonen den första maj är Unter den Linden, från Brandenburger Tor ända fram till Lustgarten, en enda välordnad massa av böljande fanor och ungdom, från småskolebarn till studenter i brunskjortor och stövlar eller i kårstudentuniformer med huggsablar, vita ridbyxor och höga lackläderstövlar.
Där, mellan slottet, domen, Altes Museum och Slottsbron, fylles så småningom den stora, tomma platsen. Vid foten av den girlandbehängda slottsfasaden, garderad av en ständigt ökad fanborg av studentfanor, nazibanér och Gud vet allt vad slags flaggor, står talartribunen på slottsterrassen och väntar på den första psalmen, efter vilken store bror Goebbels skall tala och efter honom Hindenburg och Hitler hålla sina korta anföranden. Allt är militärisk disciplin och fältmässigt taktiskt ordnat med högtalare litet varstans, så att intet ord skall gå förlorat ens för de minsta av dessa små.
Judeförföljelserna
I staden Y. gör jag besök hos därvarande representanten för en stor främmande stat. Jag har av hans generalkonsul i staden X. fått ett rekommendationsbrev till honom.
– Varmed kan jag stå er till tjänst? frågar han.
– Jag vill träffa judar, svarar jag.
– Judar, säger han, det går knappast en dag utan att jag har en eller två som kommer hit upp på konsulatet och tigger och ber om ett pass. (Alla judars pass hade tagits i beslag.) Det är som om de trodde att jag kunde göra dem till medborgare av mitt land. Det är hemskt att se dem. För varje gång alltmera förtvivlade.
Han för mig till en ung, judisk läkare, specialist och överläkare på stadens största sjukhus, en trettiotvåårig, blek man. Han är den ende av judarna som tillåtits att tjänstgöra på sjukhuset efter ”bojkotten”, av den anledningen att han ännu inte kunnat ersättas. Men han kvarstår och arbetar utan lön. Nu vill han komma bort, men vet inte riktigt hur det skall gå till. Han vill inte stöta sig med höga vederbörande.
Han får höra att jag är svensk, öppnar skrivbordslådan och tar fram ett brev till en överläkare vid ett av Stockholms sjukhus.
– Jag skrev det här häromdagen i en fruktlös förhoppning om att d:r B. möjligen skulle kunna hjälpa mig. Jag känner honom inte personligen, bara hans namn och hans vetenskapliga arbeten. Vi har medarbetat i samma publikation. Jag har inte skickat brevet – för censurens skull. Och för resten är det väl inte mycket hopp om att han kan hjälpa mig. Jag ska säga er: jag är ung, jag är av naturen motståndskraftig, optimist till hela min läggning. Men jag känner att det går på tok med mig. Jag sover inte längre om nätterna. Nerverna slår slint. Ekonomiskt reder jag mig ännu så länge. Jag är specialist. Jag får då och då patienter också från kristna läkare. Men jag har familj. Vad ska det bli av mina barn? Det är ju bara en och en halv procent av studentantalet vid ett universitet som får vara judar. Det vill vid detta universitet säga nittio judar på sextusen studenter. Min högt ärade herre, skulle ni inte vilja tala med hr doktor B.? Jag vet ju att det är vanvettigt att hoppas någonting... Men ändå... Min hustru... Mina barn... Och jag själv... Vi ...
Jag stoppar brevet till överläkare B. i min ficka och tar farväl med känslan av att gå i räddningsbåten, lämnande en stackars sate och medmänniska på en skuta som långsamt sjunker... I dörren fångar jag hans blick, men som jag tyvärr har en smula lätt för att få tårar i ögonen vänder jag honom bryskt ryggen och går.
– Auf Wiedersehen, Herr Doktor!
Koncentrationslägret
Fånglägret utanför Breslau är ett improviserat verk, bestående av några långa, med korrugerad järnplåt täckta baracker, omgivet av ett tre meter högt staket av taggstängelseltråd och för närvarande rymmande upp mot ett hundratal fångar jämte ett fyrtiotal SS- och SA-män som vaktare. Fångarna äro just i färd med att göra eftermiddagstoalett efter dagens jobb på förbättrandet och utbyggandet av lägret samt jordarbete.
Vid vår ankomst kommenderades det till uppställning; med bara överkroppar och tvållöddret i ansiktet och på händerna skynda fångarna till och uppställa sig plutonvis i stram givakt, varefter vi i sällskap med SA-brigadgeneralen och fånglägerskommendanten ”passera fronten”.
”Det är inte små landremsor vi bry oss om”
En av mina bekanta i Berlin berättade mig en dag brottstycken ur ett samtal han haft med en av dem som stå naziledningen nära. Man hade kommit att tala om oroligheterna vid slesvigska gränsen och deras plötsliga upphörande. De inställdes, fick min sagesman till svar, på befallning från högsta ort. Herrarna uppe vid danska gränsen tillsades att hålla sig lugna. ”Det är inte små landremsor vi bry oss om; utan någonting helt annat.”
Vad var då detta andra? På förfrågan svarade nazimannen: ”Vårt slutliga mål är ett enda stort germanskt nazivälde, från Norge till italienska gränsen, omfattande – utom Tyskland – Österrike, Schweiz, Holland, Skandinavien, Finland och randstaterna.”
