Allt populärare med mjukkokt

Kultur Artikeln publicerades

Hårdare, mörkare, grövre och allt mer brutalt. Knappt någon deckare utan en seriemördare och ofta små barn som utsätts för det allra värsta. Så kan modern kriminallitteratur beskrivas.

Men det finns också en motström i utgivningen, lite av en reaktion och protest mot allt det hårda. Vad ska den kallas, den här grenen på deckarträdet? Mjukkokt, cosy crime, softcore, mysdeckare...

Det var Alexander McCall Smith som (åter)lanserade den mjukare deckargenren med sina böcker om privatdetektiven Mma Ramotswe i Botswana och psykologen Isabel Dalhousie i Edinburgh. Årets titlar: "Tedags för normalt byggda damer" respektive "Det behagliga med lördagar" (bägge Damm).



En svår genre.Det gäller att inte ta för lätt på det kriminella men ändå berätta med lätta tangentfingrar. Gärna fokus på atmosfär och stämning, personer och miljöer.

Succén för de småputtriga Ramotswe-deckarna har fått bokförlagen att börja leta kriminalromaner för eventuell översättning på andra hyllor än de hårdaste.

Nyligen kom "Fallet med den försvunna tjänsteflickan" (Forum) av Tarquin Hall och "Mordet i Eiffeltornet" (Kabusa) av Claude Izner. I den första fungerar Vish Puri, privatdetektiv i Delhi, som guide till dagens Indien och den andra är en atmosfärrik skildring av Paris år 1889.

I Sverige har Marianne Cederwall gett ut "Svinhugg" och "Svartvintern" (Natur & Kultur), ett par nästan-deckare. Här mördas med affirmation – inte handgripligt utan genom att önska livet ur någon.

Peo Rasks kortromaner om kommissarie Marklund – "Brottsplats Luleå", "Mordet på en gycklare" och "När konsten tränger alltför nära på" (Black Island Books) – är inte heller deckare men ändå deckare, hårdkokt men mjukt, poetisk noir. Som att smutta på en diktsamling.



Den nya, låt säga rännilen med mjuka deckarefick mig dessutom att ta fram "Stängt på grund av mordförsök", som 1991 inledde en matdeckarserie av amerikanskan Diane Mott Davidson. Huvudpersonen Goldy, som skilt sig från "Kräket" och startat en cateringfirma, är lika trevlig i dag. Den svenska mjukdeckarens äldre representanter – som Helena Poloni, Maria Lang och Ture Sventon-böckerna av Åke Holmberg – förtjänar också att bli omlästa. Liksom Agatha Christie, som grundlade allt med sina miss Marple-deckare. Nej, fnys inte på näsan! Christie skrev underhållande och mjukt men tog också genren – miljöer och personer, särskilt kvinnorna – på så stort allvar att hon på senare tid utnämnts till feminist.



Sommaren skajag som alltid inviga med att läsa årets nya, mjuka Homan-deckare av Jan Mårtenson, "Mord i Havanna" (Wahlström & Widstrand).



Alltför mångaäldre deckare får man jaga efter på antikvariat. Vilket förlag har mod och vilja att starta en pocketserie med deckarklassiker, både utländska och svenska?