Än idag drabbande krigsreportage

Nu är det åter mycket 1914, och första världskrigets utbrott i augusti detta år väcker i vårt 2014 obehagliga känslor av att vi inte lärt oss någonting. Otäcka stämningar plågar, som om vi än en gång står vid randen till avgrunden – som 1914, utan att inse hur naiv vår önskan är om att allt snart ska vara förbi – som 1914.

Första världskriget, enligt historiker sannolikt det mest omvälvande som någonsin påverkat Europa, jämte Västroms fall, präglade 1900-talet, som skulle ha utvecklats drastiskt annorlunda om inte krigsförklaringarna kom som brev på posten efter Princips skott i Sarajevo.

Man kan få för sig att såren ännu blöder.

Utöver såren har 1914 också avsatt spår i en blandgenre, i vilken fiktionen lägger pussel med fakta.

Vi borde kunna ta lärdom – men icke!

Två läsvärda, varnande exempel från genren finns i Peter Englunds nyutgivna ”Stridens skönhet och sorg” samt Florian Illies starka ”Århundradets sommar – 1913”, som trots att den i handlingen är ett år för tidigt ute ändå obarmhärtigt blottlägger mekanismerna bakom det begynnande förfallet.

Den intresserade kan nu ta del av något än mer autentiskt och förankrat i tiden: Gustaf Hellströms utomordentliga reportage från krigets Frankrike, publicerade i Dagens Nyheter från augusti 1914 till augusti 1915, tillgängliga tack vare ett av landets förträffliga litterära sällskap.

Reportagen är ännu drabbande, man oroas och står rentav oförstående inför det traumatiserande: bomberna som bara faller från skyn, arkebuseringarna som ska förskräcka, zeppelinarna som plötsligt syns i himlen ovan Paris, artilleriregnet mot städerna, gumman som med sin katt i famnen måste gömma sig i källarens smuts – som om inget var på riktigt utan utspelat i ett passiviserande skådespel som torgför tanken på aktivt motstånd som något ytterst naivt.

Vapenskramlet, krutröken, dramatiken och nervositeten i vardagslivet så som Hellstöm gestaltar skeendet framstår som obehagligare när vår tids nerver plågas av vad människor utsätts för i Ukraina, Gaza, Israel, Kashmir, Irak och Syrien etcetera. För vi påminns om hur lite vi lärt, hur kort avståndet är emellan det som oroar oss, i vårt osäkra nu, och det som präglade den tidens människor, i deras lika osäkra då.

Som utrikeskorrespondent var Hellström en gränsöverskridare, först i London 1907–1910, sedan i Paris med omnejd 1911–1918 och New York 1918–1920 för att så, 1927–1935, åter hamna i London. Pressvetaren Per Rydén talar rentav om hur Hellström bidrog till att ge uppdraget högre status i och med den dubbla identiteten: diktarens och journalistens.

Men Hellström var inte oomtvistat stor i sin samtid. Texterna från världsmetropolerna förväntades vara telegramartade – bland annat ifrågasattes om diktaren alls tillräckligt var journalist på plats i oroshärdarna: Var det skildrade tillräckligt trovärdigt? Det angelägna? – men man kommer inte ifrån att reportagens litteratitet, starka tids- och vardagsförankring pekar ut det som komma ska: De berömda reportagen, exempelvis i Hemingways tappning, som skulle bidra till att förändra världen.

Det såg, bland andra, ingen mindre än Jolo, om än inte när det osade som mest, eftersom han var en yngre man än Hellström.

Hellström avskydde preusseriet, möjligen ägnat att förvåna eftersom han växt upp i en militärstad, Kristianstad, och haft en underofficer till far. Svenska militärer hyllade ju det tyska.

Hans profranska rapporterande förfasade säkert ett Tysklandsvänligt Sverige; här dominerade exempelvis Sven Hedin, som anslöt till tyska uppfattningar om att kriget var en angelägen kulturfaktor (!), här verkade Fredrik Böök, läroverkskamrat med Hellström från skoltiden i Kristianstad, han som gick en brunare väg och som rapporterade utifrån Europa likt en advokat för det tyska.